thatsthewaywegetby

Så. Mm. Vad har jag för mig nuförtiden.

Jag provjobbar på ett litet café 150 meter från vår ytterdörr, går på intervju hos McDonald's (DON'T JUDGE ME), pratar i telefon med hostelpolare, fikar med parallellklasspolare, hänger med Malek och hans rumspolare, skjuter fyrverkerier i en kolsvart öde park, lär mig udda fraser som [ana jiha:na] (jag är hungrig), [wahashtni keti:r] (jag saknar dig) och [mah-boo:l] (jackass). 

Och det finns så mycket mer jag egentligen vill säga, men mitt huvud är en dålig retake av arabiska våren och det är ändå bara brottstycken, fragment av småsaker, som bubblar upp till ytan och sedan sakta virvlar bort igen. Saker som ni inte bryr er om. Saker som den mystiskt matiga lukten i korridoren till vår lägenhet, färgen på överkastet i Maleks och Toms rum, den lite torra känslan i h-ljudet i mah'bool, mjukheten i en färsk brödskiva på provjobbet, ljudet och rytmen av nyckeln i låset, skärpan i gitarriffet i min väckarklocka, doften av min parfym i halsduken, hur jag tagit för vana att titta på havet från vardagsrummet för att bedöma vädret, kassörskans vassa leende på Tesco, kylan som biter i kinderna när jag går hem på öde stjärnklara gator sent på småtimmarna. Jag tänker sällan på stora, djupa livsavgörande saker nuförtiden. Det händer, men oftast går jag runt och bara är så jävla mycket. Flyter. 

Och ni vill inte höra hur lycklig jag har blivit. Hur jag inte vill gå och lägga mig, för jag inte vill slösa bort min värdefulla tid med att sova. Jag vet att det är så fucking provocerande. Jag ber om ursäkt för det. Men det här har ingenting med er att göra, det här är bara min pryl. Och jag vill berätta hur lycklig jag har blivit, för jag måste berätta det för någon, se det svart på vitt, för att kunna tro på det. 

Det är inte det att livet härborta är perfekt. Det är det inte. Nej. Men det är nånting med friheten här som bara gör allting okej. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag tror det är nåt i stil med: okej, så jag är arbetslös och luspank. Men jag har i alla fall valt att vara här. Jag väljer detta. Och så fort jag påminner mig själv om att det här är mitt val, så känns allting lite mer okej. Ingen sa åt mig att åka hit. Ingen sa åt mig att göra det jag gör, på samma sätt som stat och familj och sociala konventioner och mitt eget förnuft sa åt mig att trots min själs högljudda protester gå till skolan varje dag i tretton år. Det här är jag. Det här är mitt val. Och jag kan inte ens börja förklara hur mycket det betyder.