thatsthewaywegetby

Det regnar såklart. 

Jag, Hannah och Elin kryssar fram mellan vattenpölarna och kisar mot skyltarna på Prince Albert Street ett stenkast från mitt jobb i jakt på The Mesmerist, hukar oss under våra paraplyer. Jag kollar kartan på min iPhone med jämna mellanrum, vafan, det borde vara här, okej vi går lite till, och sen kommer vi fram. 

Vi möts av jivemusik och människor i lustiga kläder, en precis lagom instängd doft av öl och kondenserat regn från allas jackor. Vi snurrar runt mellan dansande par och skrockande after-workare, och längst in på övervåningen får jag syn på ett par hipsterglasögon och vinkar till Malek. Vi pressar oss fram och hälsar vitt och brett, Hannah, Elin, det här är Chloe, det här är Tracy, hej Jon älskling det här är mina rumskompisar Hannah och Elin, Malek darling allt bra?, hej jag heter Lisa trevligt att träffas, vi ska bara köpa nåt att dricka, kommer strax. Ett monstruöst stort vinglas och ett samtal med ett franskt pundhuvud senare går Hannah och Elin hem och jag följer med mina jobbarkompisar vidare. Hamnar på en lite regnblöt utomhussoffa och pratar i timtal med Jon, Malek och hans polare dyker upp, vi går in och dansar, jag headbangar till sällskapets stora förtjusning, vi dricker Rom och cola, vi tappar lite folk så det är bara jag, Jon, Jons pojkvän Tommy, Malek och hans kompis som drar till Casablanca, det spelar ett liveband, de gör hela världen funkig, vi dricker mer Rom och cola, vi dansar skallarna av oss, min basker åker fram, livebandet är fantastiskt, klockan blir några timmar för sent, Malek och hans kompis bor fem minuter från vår lägenhet så vi följs åt hem, de sista hundra metrarna fnissar och småsjunger jag för mig själv för jag har haft det så oförskämt, orättvist, ofattbart bra. Jag somnar medan världen fortfarande snurrar lite behagligt och när jag vaknar är det inte alls lika behagligt. Sju timmars jobb på det är verkligen inte behagligt. Men ändå. Alltså. 

Jag älskar mina jobbarpolare och jag älskar den här stan. Jag undrar om det alltid var meningen att jag skulle åka hit och göra exakt det jag gör, för oavsett vad som händer, så kommer jag alltid ha haft den här tiden. Även om allting skulle skita sig åt helvete mycket nu så skulle jag ha haft de här veckornas delirium av lycka, av förundran och fantastisk frihet. Jag hoppas att ingenting skiter sig. Jag hoppas att allting fortsätter vara precis såhär länge än. Men ändå. Jag tror inte att jag nog kan uttrycka min världsomvälvande tacksamhet, den knockar mig nästan ibland, får mig att tappa koncentrationen och koncepten. Vilket gör att det är okej att jag suger på mitt jobb just nu. För jag är nästan jämt omgiven av människor som får mig att tycka om mig själv i alla fall. Ja, vet ni vad, det är nog det jag älskar mest med Brighton: jag tycker om mig själv här.