Förvåning
Två saker. Först:
Jag är på väg att bli förkyld och halsen skaver när jag går in på cafét vid Churchill Square och petar min irländska gamla hostelpolare i sidan. Det var längesen vi sågs. Jag köper te, vi småpratar lätt och ledigt, det känns inte som längesen. Jag förväntar mig inte egentligen så mycket av samtalet, men verkligen inte den emotionella bergochdalbana som följer. Jag vet inte ens hur det börjar. På något sätt viker samtalet in på lycka och rädslor, nånting sånt, och jag finner det för gott att nämna att vet du vad jag är faktiskt ganska trasig, killen säger att jag borde vara lycklig ändå, vi pratar lite i mun på varandra tills jag nästan skriker men du fattar fan inte hur sönder jag är!, och där, då, när han tystnar och jag plötsligt måste förklara - ansikte mot ansikte, IRL, inte abstrakt och i text - så blir jag bara... överväldigad. Jag tänker på hur dåligt jag faktiskt har mått, utan att nånsin egentligen kunna förklara varför, på alla mina komplex och förlamande fucking rädslor, på hur jag inte har nån aning om hur jag ska vara lycklig när melankolin är så djupt rotad i själva essensen av mitt jag, och nånstans mellan mina grammatikfel och taffliga liknelser börjar ögonen svida. Min polare rynkar plötsligt pannan och lutar sig framåt, frågar om jag är okej, jag nickar ostadigt, skrattar nervöst, jaa ehh jag... tror det. Han hämtar vatten och servetter och lägger armen om mig och jag sitter där och fattar inte. Jag har tänkt på det här innan. Länge. Skrivit om det, grubblat över det, dampat på det. Men inte riktigt... pratat om det. Det berör nånting. Öppnar nån dörr på glänt, släpper ut skit jag inte visste att jag bär på. Det är inte vad jag förväntade mig av fikan. Men det behövs inte mycket mer än så. Vi sitter sådär en stund, tysta, andas i takt, jag betraktar hur mina tankar sakta lugnar sig. Jag rätar på mig. Snubben ger mig en lång blick. Är du okej? Jag nickar, stadigare, säkrare. Ler. Och nånting har förändrats mellan oss. Blivit sannare, djupare, murarna har blivit så mycket tunnare. Människor kan förvåna en. Vi kan förvåna oss själva.
Sen:
jag har satt mig på diskbänken på jobbet, den är lite ranglig men det skiter jag i. Tracy är arg för nånting, chefen, tror jag, på hur allting är (o)organiserat. Jag äter tyst på min lunchmacka och dinglar med benen, lyssnar, nickar. Och sen. Sen hör jag mig själv låta så jävla klok. Jag lägger fram ett scenario där hon snackar med chefen, hur hon kan vinkla sina synpunkter på ett konstruktivt sätt, så att alla blir glada i slutänden. Tracy nickar eftertänksamt. Good point, säger hon. Och jag blir tyst igen och gör stora ögon åt mig själv. Ja. Vet du vad. Jävligt bra poäng. Min mamma hade kunnat säga det jag precis sa. Det låter plötsligt så smart, ödmjukt, konstruktivt, det låter som någon som... jag vill låta som. Jag som inte ens brukar gilla mig själv, jag önskar plötsligt att jag kunde vara min egen polare. För ett ögonblick ser jag mig själv precis som jag önskar att jag kunde vara.
Vi kan förvåna oss själva.
Kommentarer
Trackback
