Helheter

Och jag vet inte riktigt hur jag ska börja. 
Jag tänker mycket på det här med lycka, och jag tänker att om lycka var en valuta skulle jag vara en snuskigt rik riskkapitalist. Och jag tänker att med välstånd kommer den oundvikliga skuldkänslan. Det finns så många som mår så dåligt, och här går jag helt ogenerat och dansar på Brightons gator. Det gnager i mig. Det kan inte vara rätt. Så jag funderar på hur jag kan skänka bort min lycka, lite välgörenhet, liksom, och bara behålla så mycket att jag är överlag nöjd med tillvaron - för bara det, att vara nöjd, är mer än jag nånsin vågat hoppas på. Jag har alltid velat bryta mig fri från någonting, utan att riktigt veta vad. Och det är därför jag ler brett mot främlingar på stan och ger växel till högljudda uteliggare trots att jag inte har råd och står och sjunger i disken och dansar lite bakom kassan, och hela tiden ler jag, för jag kan inte sluta. Och jag märker att ju mer lycka jag försöker ge bort, desto mer... tjänar jag. 
Sen hoppar mina tankar lite och jag slås plötsligt av hur jag alltid letar efter saker och människor som ska göra mig hel. Jag sätter allt mitt hopp och all min tilltro till just dem, förväntar mig att nu, nu, ni, det är det här som gäller, this is it. Det är det här som äntligen ska göra mig hel. Som ska göra mig oåterkalleligt lycklig. Inte bara tillfälligt, ofullständigt. 
Fattar ni vilket ansvar att lägga på någon? Vem fan vill ha allt det på sina axlar? 
Och jag börjar mer och mer inse att det hur som helst är en helt idiotisk tanke, jag menar, oavsett hur mycket jag älskar och blir älskad, så föds vi ensamma och dör ensamma, och tillbringar våra liv isolerade i våra huvuden. Vi kan bryta ner murar och ibland blotta oss själva totalt men vi kommer alltid vara små mikroenheter till människoindivider. Ingen annan kommer göra mig hel för de har inte de bitar som krävs. Det är bara jag som har det. Och det känns så ensamt. Och just den ensamhetskänslan, den plötsliga dämpningen av min extas, gör mig lägre än jag varit på flera veckor. En gammal rastlöshet börjar klia nånstans i de existentiella djupen. Det kanske inte är det här som ska göra mig hel? Brighton kanske inte är Svaret med stort S? Och det som skrämmer mig mest av allt är hur lätt det går att falla tillbaka i de gamla hjulspåren, hur lätt melankolin suger luften ur mig. Som om ingenting har hänt. Som om varken jag eller nånting annat har förändrats. 
Och sen tänker jag att det spelar väl för fan ingen jävla roll. Jag har inte varit helare de här senaste veckorna än någon annan gång, men jag har varit lyckligare. Så fuck helhet. Fuck gamla hjulspår och fuck överanalyser och fuck Svar med stora S. Kära huvud - nu håller du käften. Nu tackar du och tar emot. Nu låter du dig själv vara såhär lyriskt lycklig, och hör sen. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0