Avspark

Jag vaknar kvart över fyra, kallsvettig och darrande. Är på fötter inom ett par minuter. Drar på mig en kofta och med armarna om mig själv ser jag mig i spegeln, skakande, rufsig, med en flyktings jagade ansiktsuttryck. Men jag gråter inte. Jag borstar tänder racersminkar stänger väska öppnar väska lägger ner saker stänger väska. Stirrar på den. Gråter inte. 
Vi är tysta i bilen, jag och mina föräldrar. Jag svarar på meddelanden, skriver sms, gäspar. Vi checkar in, betalar övervikt (jag gråter nästan), säger hejdå vid säkerhetskontrollen, jag köper frukost, gråter inte. Pressar mig på planet, gnuggar armbågar med en snäll äldre kvinna och en kostymklädd skåning. Tuggar tuggummi. Äter halv macka, får inte ner resten. Gråter inte. Lyssnar på Eddys spellista. Tappar luften. Minnen. Blinkar hårt ögon som bränner gråter inte gråter inte gråter inte skåningen reser sig och vill ut jag tittar på honom han rynkar pannan ser sorgsen ut jag inser att jag gråter. Ler skakigt. Ser bort och reser mig upp, han går förbi, ingen säger nåt. Jag byter musik. Fixar inte. Knarkar Cosmic Love med Florence & The Machine för det är det enda som funkar. 
Landar (åh min flygnervositet), går vilse på Heathrow, hamnar rätt, hamnar på kafé med mochalatte och halvtimmes internet. Som tar slut nu. 
Det här ska nog bli bra. 
Hejdå. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0