thatsthewaywegetby

Jag tror att det här var både den bästa och den värsta kvällen i mitt liv. 

Jag drog ihop ett himmelskt gäng av några av planetens absolut finaste människor och hängde några stulna timmar på stammisbaren Queen. För att säga hejdå. För att kramas hårt och desperat en sista gång, samla Skypenamn och dra dåliga skämt för att försöka förtränga det faktum att jag drar om mindre än 36 timmar. För att skakande, krampaktigt, fatta kallsvettiga händer och kämpa för att inte se så förstörd ut som jag känner mig. 

Jag kan inte sluta darra. Ibland kan jag gråta en skvätt och då känns det lite bättre, men mest håller jag mig om magen för att försöka att inte gå i bitar. Skruvar på mig och grimaserar, hulkar ljudlöst. 

Men nu är det värsta över. Det värsta är över. Limecurdmacka trösttäcke Bon Iver Bon Iver svidande ögon Bon Iver. Det värsta är över. Nu kan jag fokusera och titta framåt. Det kommer ju bli ett... äventyr. Det kommer bli fett, fränt, fantastiskt, fabulöst. Och jag vet att jag tjatar. Men trots att det här gör så oresonligt ont just nu så är jag så jävla, bottenlöst tacksam. Jag vet att jag behöver åka, jag vill åka. Och att veta att jag har så mycket att komma hem till gör det så mycket lättare, och så mycket svårare, att dra. Jag har aldrig haft så mycket, så många, att stanna för, så mycket att förlora. Jag har aldrig varit så rädd. Eller så lycklig.