thatsthewaywegetby

Jag är sex år igen och ska sova borta för första gången. 

Mamma går ett varv runt kvarteret med mig för att lugna ner mig, jag har en påse riven parmesan som jag kramar hårt i handen. Är rädd. Kramar mammas hand och det är inte det jag ska göra som skrämmer mig, utan det jag inte ska göra. Det jag missar. Jag tänker på mina föräldrar med en skål glass i soffan och flippar ur. Mamma håller mig i handen och jag tröstäter parmesan. 

Jag är sex år igen fast jag är nitton nu och ska inte sova borta, utan bo borta. Långt borta. Aslångt borta från mina föräldrar och deras glasskålar, från mina vänner och deras vitvinsglas. Det är inte det att det jag (försöker) göra här inte skrämmer mig, men det jag vet att jag går miste om är minst lika illa. Sena kvällar på Queen, filmkvällar i Karins lägenhet, kompisfikor på stan, långfrukostar med film, fotoredigeringsmaraton, glassproduktion i köket. 

Nej, vet ni vad som skrämmer mig mest? Det är att jag var nöjd nu i sommar. Det räckte. Jag behövde inte mer. Fattar ni hur skrämmande det är? Att bara... nöja sig? Sluta kämpa? Jag behöver inte göra det här på samma sätt längre. Jag känner inte samma brännande, desperata längtan som i våras efter att komma bort, så långt bort som möjligt. Jag hittade för mycket att stanna för. Det som skrämmer mig mest är att jag inte tror att jag vill det här på samma sätt som förut. Antagligen behöver jag det visst, jag behöver se nåt annat göra nåt annat bli nåt annat, men jag var... nöjd. Det räckte. 

Och att tänka såhär kommer göra mig galen, det känner jag redan. Därför tar jag en jävla massa mentala varv runt kvarteret, omkalibrerar min hjärna så gott det går. Har inget val förutom att kötta på framåt för det är enda sättet att göra det här. Fullt ut. Därför sover jag nio timmar, pressar i mig typisk engelsk frukost, dricker mycket te. Söker ett par jobb via internet. Pillar med mitt CV och cover letter. Försöker att inte känna mig så utmattad, försöker att inte tänka på allt jag missar. Snackar upp ett par svenskar som bor på samma hostel, de är trevliga, jag är tacksam. Och det är bättre än igår. Det blir lättare. Det blir bättre.