thatsthewaywegetby

Då ska vi se. 

Vi börjar med igår. 

Efter min lilla update från piren går jag hem till hostelet och kollar på slutet på nån dålig film och sitter barnvakt åt någons iPad. Klockan närmar sig nio och jag ska precis gå och göra mig iordning för att gå ut när jag får ett mail från en caféägare som frågar om jag kan komma på intervju imorgon klockan 11. Hjärtat hoppar över ett slag och jag kisar misstänksamt mot skärmen. Sen viftar jag med händerna och fnissar och svarar att det låter jättebra tack vi ses då. Flänger iväg till 18bäddsrummet och gör mig iordning. 

Jag är två minuter tidig till baren där jag avtalade att ses med parallallklasspolares grekiska gud till schweizisk kompis, och jag ser ingen utanför, så jag väntar, fem minuter blir tio blir femton, jag blir nervös, jag undrar om jag kanske bara borde gå hem och lägga mig tidigt, jag skiter i det, jag går in och ser mig omkring, ser ingen jag känner igen, är nedslagen på väg ut igen när jag precis vid ingången fångar någons blick, och jajemen, är det inte grekiska guden, jovisst, han har sparat en plats åt mig och är glad att jag kunde komma. Jag strålar och hälsar vitt och brett, köper en cider. Kommer ifrån grekiska guden och snackar med en härlig holländare. Kommer ifrån honom, pratar med en annan schweizare, hittar tillbaka till grekiska guden och hans vän. De pratar om saker de ska göra som de tycker jag borde hänga med på. Jag skrattar och säger I'd love to. Runt elva-tolvtiden går jag hem, nynnandes för mig själv, lite lycklig. 

Vaknar nio timmar senare med ett ryck, ja jävlar, jobbintervjun ja, bloody hell, käkar snabb frukost, skypar med mamma och syster ysters engelska pojkvän, gör mig iordning (drar ner på eyelinern, en enkel grön anspråkslös tröja, svarta byxor, hey, vem skulle inte vilja anställa mig nu), hittar adressen och väntar på att klockan ska slå 11. På slaget går jag in och knackar försiktigt på den öppna dörren. En man står längst in i lokalen, den är under ombyggnad, en stor röd härligt sliten tegelvägg, ett par väggfasta, väloljade bord, byggdamm på golvet och en splitterny kaffemaskin. Vi hälsar, jag gillar honom vid första anblick, han känns så... sympatisk. Vi snackar lite vänligt, han ställer lite frågor, jag håller darrningarna i schack när jag fiskar upp mitt CV och ger det till honom, jag är vettskrämd men förvånansvärt glad. Vi tjötar i en kvart och sen ber han mig komma imorgon och provjobba i två timmar. Jag nickar ack så självsäkert, säger tack, skakar hand, ler brett och säger have a nice day. Han lät optimistisk. Det gjorde mig hoppfull. Och imorgon kommer Hannah. 

Vet ni vad, med lite tur ska det här nog bli ganska jävla fett.