thatsthewaywegetby

Nuförtiden finner jag mig själv, allt mellan tre och tio timmar om dagen, omgiven av ett visst gäng människor. Det blir en särskild sorts relationer som uppstår. Tro mig eller ej, men det blir liksom, vad ska man säga. Intensivt. Intimt på nåt vis, för vi behöver hela tiden jobba tillsammans, lite som en helhet. Det är mycket intressant. 

Först har vi Tracy, nere i köket. Med sin milsbreda sydengelska dialekt och mumlande oförståeliga slang har hon ett fantastiskt leende och är den jag ventilerar med när jag kommer nedspringande med två brickor disk och ännu en berättelse om hur jag fuckat upp i kassan. Tracy skrattar, säger nåt jag inte riktigt hör, garvar och säger don't let it get to you. Jag nickar. Tar ett djupt andetag och kubbar upp igen. 

Sen, såklart, Gen, som är mycket professionell. Hon är den som gör kaffe och rättar till mina misstag i kassan och ber mig hämta mackor och visar hur vi serverar scones och vänligt men bestämt ber mig komma ihåg att skriva ut toasted eller non-toasted på våra bagels. Hon är mina föräldrar och mina lärare och alla gånger jag hatat att bli tillsagd vad jag ska göra. Hon är min chans att komma över mig själv och mina prestationskomplex. 

Sen har vi Malek, ett libanesiskt bombnedslag med hipsterglasögon, ett enkelt leende och en svag lukt av svett och curry, som var först att med allvarlig min fråga hur allt gick för mig, om jag klarade mig bra. Vi har fått en liten vana att stå och hänga bakom disken, han vid kaffemaskinen, jag precis bredvid eller vid kassan, och snacka slött om allt mellan fotografi och hipsters och arabiska. 

Vi har även Bethan (tror jag. Jag är fortfarande inte helt säker. Jag mumlar bara nånting och hoppas att hon inte hör), som tydligen är min chef. Hon ler brett och ofta och pratar snabbt som fan och jag ler lika brett tillbaka och nickar och sen frågar jag Malek.

Nånstans chillar även Jonathan runt, en kille som inte utstrålar något annat än just chillhet. Killen har en aura som bara får mig att slappna av. Han är som en surfare som allting bara ordnar sig för. Han är lite av ett mysterium, men det är okej, han är inte mystisk på nåt obehagligt, konstigt sätt, utan bara... chill. Chill personifierat. 

Sist men inte minst har vi Chloe, som är en ängel. Förlåt. Men det är hon. Hon borde inte kunna existera. Hon är den absolut sötaste, genomsnällaste, mest sympatiska människa jag nånsin stött på. Jag kan inte låta bli att le när jag ser henne, för hon ler alltid tillbaka och ser så oskyldigt vänlig ut. 

Och så jag. Med frissigt hår tillbakadraget i en knut i nacken, ett smutsigt förkläde, torra diskhänder, en konstant frågande min klistrad i ansiktet, ett ursäktande leende mot varje kund jag möter. Alltid råförvirrad och/eller stressad. Men lycklig. Jag ser fram emot att gå till jobbet, trots nio- eller tiotimmarsskift och stress och hets och dålig lön. För jag diggar de här människorna. Och jag passar in. Jag passar som en pusselbit i vår dysfuktionella lilla caféfamilj.