Rörelse

Dag 4. 
Internet är alltid lika spännande på mitt hostel. Man vet aldrig hur det ska bete sig. Ibland funkar det felfritt, ibland inte alls, ibland funkar det fem sekunder i taget. Det är ett litet äventyr. Idag funkar det fem sekunder i taget. 
Igårkväll satt jag i en park på andra sidan gatan med en spanjor och en Smirnoff Ice, det var trevligt, jag kom ihåg hur skönt det var att skratta, trots att jag inte fick så överdrivet många tillfällen att göra det. Men det var förvånansvärt välbehövt att ha någon att prata med IRL, om man säger. Jag sa att jag hade pojkvän (nej, det har jag alltså inte), men en kvart efter att vi kommit tillbaka till hostelet skriver människan på facebook att jag inte gav honom någon goodnight kiss. Jag stirrade på skärmen. Tror inte att min pojkvän skulle uppskatta det, svarade jag. Out of sight, out of mind, svarade han. Jag garvade. Fortsatte kolla på Mulan. 
Jag tror att idag är en lite bättre dag. Tanken på att gå till banken eller en telefonbutik skrämmer inte livet ur mig idag, den får mig bara att darra lite. Idag tror jag att jag kan göra lite lite mer än att bara hålla mig upprätt, jag tror att jag kanske kan börja röra mig framåt. Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd. Men framåt. 
Alltså ska jag idag gå till bank och telefonbutik. Förmodligen hänga några timmar på mitt favoritcafé och skriva klart några cover letters, fråga runt efter och leta upp nånstans att skriva ut dem på. 
Har märkt att småsaker att se fram emot är en enorm hjälp. Mycket, mycket små saker kan räcka långt. Som att ta en kopp te. Äta min Thornton's Fudge. Kolla på en film. Skypedejt med vänner. Preliminärfika med parallellklasskompis imorgon. Såna minisaker ger mig nåt att hänga upp denna skruvade verklighet på, hjälper mig igenom dipparna. Dessa pytteprylar blir hela min värld ibland. Och det är okej. Det får vara så just nu. Det blir bättre. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0