thatsthewaywegetby

Vardagen i Sverige börjar äntligen kännas avlägsen nog för att göra plats åt den engelska. 

Jag tenderar att vakna runt 9.30, sega mig upp med datorn under armen till lobbyn och den småtragiska frukosten bestående av flingor, mjölk och toast med marmelad. Sen sitter jag där i nån timme, dricker te, pillar med lite bilder, nåt cover letter, ett blogginlägg kanske. Så gör jag mig iordning i maklig takt. Stirrar i spegeln och gör upp en preliminär plan för dagen. Jag brukar hinna göra nåt ärende eller två, till exempel fixa SIM-kort, skriva ut cover letters eller liknande, innan det är dags för lunch, vilken brukar intagas antingen i form av varm asgod macka på mitt favorithipstercafé eller billig wok längst ut på piren. Efter lunch (lång, lång satans lunch, vanligtvis ackompanjerad av Skypesamtal och/eller facebook/blogg), brukar jag försöka ta mig ut och tvinga på caféer mitt CV i en eller ett par timmar innan jag klappar mig själv på axeln och nöjer mig för dagen. Under senare delen av eftermiddagen är jag alltså extremt tillgänglig för Skypesamtal; undantaget varandes igår då jag träffade kära parallellklasspolaren Jane för fika, middag och karaokekväll på en mycketmycket engelsk pub med hennes ljuvliga studentkompisar. Igår var en synnerligen bra dag. Igår gick jag och sjöng för mig själv påväg hem från puben, igår gissade jag mig fram i melodin på Wonderwall, omgiven av dessa levnadskåta studenter. Igår såg jag en framtid skymta och den såg, om jag får säga det själv, jävligt bra ut. 

Idag är en inte riktigt lika bra dag. Idag är jag så sömnig. Inte bakfull - tro det eller ej - utan bara så in i skelettet trött. Tittade in på ett café/restaurang som min irländska BFF rekommenderade. De hade stängt. Jag gick därifrån direkt till min lunch och har nu suttit här i en dryg timme. Skelar mot skärmen. Är för sömnig för att orka växa som person. 

Jag vet att jag antagligen borde jobba hårdare, men jag måste vara snäll mot mig själv. Trots att det hela tiden går bättre och känns lättare, så är det här tufft; jag fokuserar fortfarande mest på att orka med. Och det måste få vara okej. Jag gör så gott jag kan, helt enkelt.