thatsthewaywegetby

Det går mycket upp och ner, som en emotionell vågmaskin. I ena sekunden sitter jag och snackar musikproduktion med en skitsnygg spanjor och är ganska nöjd med tillvaron, i nästa vaknar jag dagen efter och vill dö. 

Det finns en särskild känsla som jag har upptäckt, som jag aldrig upplevt förrän de här sista dagarna. Det känns lite som om jag bara har luft i ådrorna, som om världen rör sig lite för långsamt. Hjärtat slår lite för hårt så det nästan gör ont i bröstet och jag kan inte sluta skaka. Och ingenting känns det minsta verkligt. 

Ibland (alltsomoftast) har jag så svårt att rättfärdiga det här för mig själv. Ibland och alltsomoftast känns ingen anledning tillräckligt bra för att få mig att förstå varför jag gör detta. Men ibland, alltför sällan, är det nånting som lättar, en sorts dimma som höjer sig och allting känns plötsligt lite lite lättare. Saker sätts i perspektiv och jag börjar tro att jag faktiskt kan göra det här. Och det är de små ögonblicken som gör att jag orkar. 

Idag är en sämre dag. Igår gick det bättre, jag promenerade runt i The Lanes och vid piren, hängde med en fransk präst från samma hostel som för närvarande äter frukost på andra sidan bordet. Den snygga spanjoren bjöd ut mig på en drink, jag frågade om vi kunde ta det imorgon. Hans engelska var den bästa jag hört på hostelet än så länge. Jag mailade in CV:n till höger och vänster, drack mycket te och köpte fudge och hängde på mitt favorithipstercafé. Det var en ganska bra dag. 

Idag är en sämre dag. Jag tänkte gå runt med mina CV:n idag men jag vet inte om jag pallar. Jag hänger inte med idag. Ni vet, luftådror, våldsam puls, darrandet. På eller över gränsen till att lipa. Så jag ska vara snäll mot mig själv idag och vänta på att dampdimman lättar. Ta en långdusch, äta fudge, kolla på film, kanske gå ner till piren och köpa lunch. Tänker inte längre än så. Det här är överlevnadsmode. Men jag vet att det blir bättre och jag klamrar mig krampaktigt fast vid tanken. Det blir bättre.