thatsthewaywegetby

Den Bästa Gelaton i Florens finns på en liten, ganska oansenlig gelateria precis invid Ponte alla Carraia. Du hittar dit efter ett insidertips från Beppe the Italian Guide/Mechanic, som dagen innan visade er den toskanska landsbygden från en röd liten Fiat 500 från 60-talet. Beppe the Guide/Mechanic är också en passionerad mat-, glass- och vinälskare. Du kom bra överens med Beppe the Guide/Mechanic. 

Du tar dig till gelaterian tidigt en eftermiddag och precis som alla andra tider på dygnet är det fullt. I en tjugometersradie ser du människor i alla möjliga åldrar, sociala klasser och nationaliteter med strutar och bägare i händerna, sittandes på trottoarkanten eller lutade mot bron på andra sidan gatan. Efter en (kort) stunds övervägande bestämmer du dig för den näst största storleken på bägaren där du lyckas klämma in fyra olika smaker (go big or go home, tänker du och bunkrar upp med servetter). Beppe the Guide/Mechanic slog fast att du antagligen skulle dö när du smakade den mörka chokladen, och när du mitt på bron tar den första skeden och är nära att få en stroke är du benägen att hålla med. Du hämtar dig något, traskar iväg till en miniatyrpiazza nånstans i Centro Storico och hittar en liten vindstilla ficka med sol där du sätter dig och beundrar din glass. Folk som går förbi tittar på dig. Du har glass runt munnen och fnissar lyckligt och hjälplöst för dig själv med jämna mellanrum. Du klandrar dem inte. Istället nickar du mot dem, ler och säger dumt gelato och pekar på din bägare. 

Du känner dig som en yngre och fattigare Elizabeth Gilbert i Eat, Pray, Love där du vandrar omkring i Italien i ett försök att rent fysiskt bygga upp dig själv igen. Du äter glass och pizza och pasta (mer om det senare) och choklad och cola och vin utan några som helst skuldkänslor. Du klandrar heller inte dig själv när du tvingas konstatera att du är passionerat ointresserad av renässanskonst, utan mycket hellre tillbringar dagarna med kameran i handen på Florens gator, i jakt på nästa hänförande mål mat. Och vilka gator, sen. Vilka människor. Vilken stad och vilket ställe och du är så jävla mycket Cartier-Bresson med din Nikon om halsen, du knäpper bilder i folks ansikten men ni bara ler mot varandra. Och du känner mer än nånsin hur du aldrig kommer kunna sluta fotografera. Och hur lycklig du blir av glass.