thatsthewaywegetby

Det börjar redan på flygningen från mellanlandningen i Paris till Florens. En leende flygvärdinna räcker dig en liten miniatyrförpackning Grissotti; små rostade brödklumpar med smak av rosmarin (de är asgoda, du äter upp hela påsen), tillsammans med en pytteburk cola. Du sitter med din bok i knät och The Hives i lurarna och med förfriskningarna på det lilla bordet framför dig, och inser: jaha. Så det är såhär man njuter. 

När du är på trattorian med den gudomliga pastan och inleder samarbetet med din själ och ditt hjärta, är du halvvägs igenom andra genomläsningen av Paulo Coelhos Alkemisten och någonting håller på att hända med dig. I början är det subtilt. Det märks i småsaker, som i det försynta valet med en cola istället för ett glas vin. Eller det försiktiga önskemålet om en mellanmålsglass. Eller det blyga erkännandet att du inte är så superpepp på Uffizzierna. Och för varje gång du lyssnar på vad din själ och ditt hjärta viskar, desto högre talar de. Långsamt, prövande, börjar de prata om lite större saker. Du vill inte vara här. Du vill verkligen ha en framtid som involverar foto (det spelar inte ens någon roll att kvinnan du pratar med på planet hem rynkar pannan och säger ja, asså... det kan ju bli lite svårt, kanske, du tänker satsa ändå). Du vill inte träffa den där polaren. Du blir förbannad på din mamma. Du är inte redo att börja jobba än. Du är ledsen. 

Det är inte alltid enkla sanningar du får höra. Och ibland är du inte ens säker på vad din själ och ditt hjärta säger, för de talar så lågt. Men för varje gång de gör sig hörda, är du noga med att tacka dem och berätta att du älskar dem. För varje gång du följer deras råd känner du hur du växer, utvidgas, existerar lite mer. Du vågar be om lite mer, vågar älska och hata lite mer, vågar säga nej och tacka ja lite mer; du är trött på dina jävla lagomhaglande feghetsfjollerier. Långsamt, prövande skrapar du bort smutsen som fördunklat och tyngt ner dig så länge. 

Du vet att det här inte är slutet. Du har inte Kommit Till Insikt om hur livet bör levas. Självklart inte. Du har bara kommit en liten bit på väg, skrapat hål på ytan. Du vet att det här inte är slutet. Om något är det en början. Och för dig räcker det.