Varning För Groupie-Mail

Käre Paul Hansen

 

När jag var yngre trodde jag att jag skulle bli författare. Jag är och har alltid fått höra att jag är bra med ord, att jag uttrycker mig målande och väl. Fick alltid bra betyg och var svensklärarens ögonsten, du fattar grejen. Jag har väldigt länge varit stolt över min förmåga att sätta ord på det mesta. Men. Tja. Du vet vart det här är på väg.  

 

Sen hittade jag Människa människa. Och alla ord och klyschor svek mig utan förvarning, utan förklaring. Det har hänt ett par gånger förut, jag vet vad det är, men det tar luften ur mig lika brutalt varje gång. Jag blir bokstavligen talat mållös på det här sättet när jag ställs inför ren jävla genialitet. Steve McCurry, Cartier-Bresson, Robert Capa, James Nachtwey, Paul Hansen. 

 

Sättet ni kommer så nära människor på. Sättet ni ser dem på. Sättet ni ser världen på. Jag försöker förklara för vänner och familj som inte riktigt fattar men det slutar alltid med att jag står och vevar med armarna och spottar och fräser, plågsamt oförmögen att förmedla storheten i era foton i ord. Men det är väl så det ska vara, antar jag. Antingen fattar man det, eller så gör man det inte. Ibland visar jag med bultande hjärta någon av era bilder för en vän som tyst betraktar den en stund. “Fin”, säger de lätt och nickar mot mig. Jag förstår inte den reaktionen. Det gör jag verkligen inte. När jag ser era bilder ser jag så mycket mer. Jag ser inte bara den overkliga timingen eller hisnande kompisitionen, utan även en mening med fotot. Må så vara att det kan vara en mening som jag skapar åt mig själv som fotografen inte hade som avsikt, men spelar det alltid så stor roll? 

 

När jag var yngre trodde jag att jag skulle bli författare. Det hade jag nog kunnat bli bra på. Men alla ni genier som tar luften ur mig såhär gjorde nånting med tjejen som var så bra med ord; ni tog dem ifrån henne. Men visade henne i gengäld ett helt nytt universum av möjligheter och hysteriskt bra foton, som mer än väl fyller hålen i det skrivna ordet. 

 

Det är så mycket jag egentligen skulle vilja fråga (vad betyder fotografi för dig? Hur fick du jobbet på DN? Var utbildade du dig? Vilka är de största utmaningarna som fotojournalist? Hur gör man när man fotar i ett starkt religiöst område, t.ex Afghanistan? Hur ska jag göra för att bli lika överjävligt fantastisk som du? Listan kan göras lång), men jag vet att sånt här varken kan eller bör diskuteras över mail. Så egentligen, mer än något annat, ville jag säga tack. För att jag har fått chansen att se dina bilder, för att du ger människor en röst, för att du får mig att gråta, för att du får mig att se världen lite annorlunda, lite djupare, med lite fler toner i gråskalan. För att du gör det du gör och för att du gör det så jävla bra. Sedan, såklart, om du skulle komma till Göteborg någon gång, Paul, eller om jag befinner mig i Stockholm, så bjuder jag mer än gärna på en lunch och lite trevlig konversation. Verkligen, det vore kul. Men mest av allt och återigen - tack. And keep up the good work. 

 

Med värme, 

Lisa

 

--------------------------------------------------

 

Hej Lisa!!

Jag ska banne mig printa ut ditt mejl och rama in det!  :-)

Jag förstår att din svensklärare hade dig som ögonsten. Din kärlek till språket är i högsta grad besvarad. Det känns nästan lite jobbigt att ens försöka nå upp till din kommunikativa nivå så jag tänker inte ens försöka utan nöjer mig med ett par, tre ord...

Tusen, tusen tack!
och
Varma, varma hälsningar från Amsterdam!

Paul


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0