thatsthewaywegetby

Jag sitter här i mina hipsterkläder och funderar återigen på vad det finns att säga. Det står rätt stilla. En spenatlasagne står i ugnen, en kladdkaka på bordet och vänner gosar i soffan framför Game of Thrones. 

Mina tankar upptas förvånansvärt mycket av dessa vänner, på senare tid. Jag kommer på mig själv på jobbet med att längta tillbaka till vår varma, fuktiga lilla lägenhet, med mina vänner som är så bra på att kramas. Mina vänner som är så bra på att skratta. Mina vänner som jag alltför snart kommer lämna. Ja. Jo. Åker hem igen i början av augusti. Precis. På ett sätt är jag pepp. Såklart. Krama min mamma, dra internskämt med pappa, leka med mina kompisar och inte behöva betala överpris för allt jag gör. Inte jobba, få sova länge. Men sen är det ju det här med att jag lämnar en massa saker. Människor. Platser. Hela jävla tiden. Jag säger ju hejdå till alla hela jävla tiden, jag åker ifrån allt hela jävla tiden. 

Jag vet att jag väljer det här. Det är det jag upprepar för mig själv som ett mantra när det blir för tungt att tänka på: jag väljer det här livet. För jag får så mycket nytt i gengäld. För varje hejdå blir jag presenterad för två nya vänner. Det gör ont och det är skitläskigt. Men jag kan inte låta bli. 

Efter ett tvåmånadersintervall i Göteborg ska jag såklart vidare. Igen. Till Lyon. Plugga franska, ta nån vecka och hälsa på systeryster i Wales, pussla ihop nån sorts fotoportfolio till nästa år. Fortsätta resa, fortsätta fortsätta, jag och min kamera och mitt charmigaste leende med alldeles för mycket tänder. Jag kommer säga hejdå till mina nära och kära här i Bergen. I Göteborg. Kommer träffa nya vänner i Frankrike och jag kommer kasta mig in i saker utan att veta vad jag gör för det är tydligen så jag rullar. Och vet du vad. Jag gillar det. Ja, det gör jag faktiskt. Verkligen. 

Det har tagit ett halvår för mig att kunna se framåt med någon sorts entusiasm. Det är fortfarande skitsvårt och ibland glömmer jag hur man gör, men jag lyckas allt oftare. Och vänner som de jag skaffat här i Norge hjälper mig på traven, utan att ens veta om det. Och det största av allt - jag hjälper mig själv. Genom varje överkliven tröskel, varje liten skitsak jag klättrar över, varje problem jag löser, så orkar jag lite mer. Tror lite mer. Vill lite mer. Vågar lite mer. Existerar lite mer. Det går inte att förklara på något annat sätt än just så - ju mer jag gör, ju mer blir jag. Jag börjar så sakteliga känna mig värd alla kramar och jag börjar lita på att mina nära och kära fångar mig om jag skulle ramla. 

Jag sitter här i mina hipsterkläder och nej, jag har inte så mycket att säga. Förutom just det att jag sitter här. Jag hoppas att du aldrig kommer förstå varför bara det är värt att berätta.