thatsthewaywegetby

Jag stannar upp. 

Klockan närmar sig midnatt och vårt femmannakollektiv är tomt sånär som på mig och ett surrande kylskåp. Så fort Anna lämnade lägenheten för någon timme sedan började mina hjärtslag leta sig upp mot huden, lite ytligare, lite skarpare, liksom. Jag försöker dämpa tystnaden genom att kolla på en film, lyssna på Chet Bakers sammetsmjuka röst, men allt jag egentligen hör är min egen puls. Jag har inte varit ordentligt ensam på så länge nu. Jag har glömt hur man gör. Jag har inte stannat upp på så länge nu och lyssnat på rädslan i de där ytliga hjärtslagen, men nu är det det enda jag hör. 

Det är så lätt att bara fortsätta. Jag är outtröttlig här. Nej. Såklart inte. Men jag kan måla upp en outtröttlig fasad så jävla väl att till och med jag tror på det ibland. Jag bara ler mot alla och garvar och dansar i butiken och lagar mat och städar och diskar och skämtar och kramas och festar och nätverkar och fixar bank och nya vänner och skattekort och universitet och lär mig norska och fan. Jag stannar ju inte upp längre. Så fort jag ens börjar sakta ner letar jag upp någon som får mig att fortsätta. Det är så lätt. Det är så skönt. Men plötsligt är vår trånga lilla lägenhet så tom och ödslig och jag är så obestridligt ensam. Genast går hjärnan igång på högsta växeln: vem ringer vi? Vem Skypar vi med? Vem går vi och träffar? 

Nej. Mina alldeles för ytliga hjärtslag bankar hårdare i protest: nu stannar du upp. Nu fan lyssnar du här. 

Och jag försöker. Jag lyssnar på alla gamla sår som aldrig riktigt läker, alla rädslor som jag redan kan utantill, och plötsligt sitter jag där och snorar och hulkar. Och den hårda skärpan i pulsen minskar sakta. Det är okej, hör jag mig själv trösta. Det är ingen fara. Det är okej att du är rädd. Det är okej att du är ledsen. Bara du vet om att du är det. Snälla ljug inte för mig. Och jag gråter lite till. Men jag vill ju inte, snyftar jag. Det är ju så mycket lättare att bara vara glad, bara låt mig vara! Jag klappar mig själv på kinden. Du behöver det här, svarar jag tyst. Du måste stanna upp lite nu. Bara för ikväll. Gråt. Jag vet. Det suger. Men jag är här. Vi gör lite te och tar på oss en stor tröja och kryper ner under ett täcke och bara lyssnar på oss, okej? Bara för ikväll. Imorgon kan du fortsätta i ditt tempo igen. Jag lovar. Men landa i det här först. Gråt ut det värsta så mår du bättre när du vaknar, jag lovar. Du behöver det här. Släpp fasaden, bara för ikväll. Se dig själv ordentligt så du vet om du döljer något. Och du. Jag älskar dig. Gå och gör det där teet, nu.