thatsthewaywegetby

Det som gör mig mest illa till mods på jobbet är inte min chefs hårda KA SA DU? Det är inte norskan som fortfarande ringer lite obekvämt i öronen och det är inte pundarna som kommer in och trippar runt. Det är min egen oförmåga att sluta kategorisera. Ja. Faktiskt. 

Jag jobbar så centralt man kan komma i Bergen, verkligen mitt i turistsmeten, bredvid fiskmarknaden och vid slutet av Bryggen. Varje dag kommer det in ca 50% turister. Och jag kan inte sluta sortera in dem i fack baserade på deras nationaliteter. Det gör mig illamående. 

Såhär. Japaner är ohövliga och fruktansvärt dåliga på engelska. Ryssar är vänliga, försynta och också fruktansvärt dåliga på engelska. Tyskar pratar tyska högre och högre tills jag av deras kroppsspråk lyckas lista ut vad de menar. Amerikaner gillar att avbryta men är bra på att småprata. Britter är astrevliga. Fransmän låtsas att de kan engelska men stirrar bara dumt på mig när jag försöker svara, tills jag byter till franska, och de vill alltid ha frimärken. Norrmän är ofta lätt otåliga men alltsomoftast snälla om de inte är fulla, då blir de dryga. 

Jag hatar det här. Jag som tycker att nationer är ett asfjolligt påhitt egentligen, jag som vill vara en kosmopolit. Jag sitter här i mitt nordiska grannland och grimaserar när en japan kommer in genom dörren. Jag blir så äcklad av mig själv. Sluta. Fan. Vad gör jag. Jag är inte sån här. Jag lovar. Jag är bättre än såhär. Och så pratar jag skamset om det här med en nyfunnen amerikansk vän över en kaffe, och han säger fundersamt: jovisst, men samtidigt tycker jag det är bra att vi har våra olikheter, att vi inte är likadana överallt, att vi har våra olika kulturer. Och jag tänker på det under det följande dygnet. Jag tror jag håller med. Absolut - bara för att vi är olika, betyder det inte att vi är ojämlika; att någon till sin natur är bättre än någon annan. Så långt är jag helt med. Jag fattar inte varför japanerna verkar så ohövliga, men antagligen är de inte alls det; det är väl bara en kulturkrock. Men ändå. Just att jag dömer dem på förhand för att de är japaner. Eller amerikaner. Eller ryssar. Eller whatever. Jag vet att det är en mänsklig instinkt att kategorisera, annars skulle livet bli förjävla jobbigt, men såhär mycket? Med människor? Jag känner mig inte bekväm med det. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag gör så.

Så jag försöker se varje ny kund som ett oskrivet blad, jag ler, hei, säger jag på norska (vem vet, kanske är det en norsk med japanska förfäder?), och kämpar för att inte ta någonting för givet. Det blir lite svårare för varje dag, för varje gång jag får mina fördomar bekräftade. Men för helvete. Jag tänker fortsätta. För jag hatar verkligen det här. Jag tänker inte acceptera det. Vi är inte våra nationer.