thatsthewaywegetby

 

Min sista vecka i Bergen inleds inte helt olikt från min första vecka här, men ändå ganska fundamentalt annorlunda. En stor del av vårt femmannakollektiv befinner sig tillfälligt (eller permanent) i Sverige, precis som i början. Jag går runt på Sandvikens bakgator och förundras över hur den här staden ens kan finnas till för den är så jävla söt, precis som i början. Men jag tillbringar inte dagarna med att hetsa runt och söka jobb, för nu har jag ett, som jag äntligen, äntligen börjar komma tillrätta med. Precis när jag ska härifrån. Såklart. Norskan är fortfarande skitsvår, men nu kan jag ändå kommunicera relativt väl med Bergensare och östlänningar, som de kallas (dock kom en herre in från Stavanger häromdan, av vilkas ord jag inte förstod ett enda). Jag börjar känna mig allt säkrare här, allt tryggare. 

Precis när jag ska härifrån. Såklart. 

Sen finns det ju sånt där man inte riktigt ska säga högt. Man kanske jinxar det, kanske får hybris. Men jag måste få utforska en tanke här. 

Min mamma har länge kallat mig ett socialt geni, och jag har länge skrattat gott och pussat henne på kinden, tackat, men tillagt: kära mamma, det är jag som är ungen som hellre satt med näsan i en bok än att leka med mina vänner, som satt och försökte skriva romaner när mina vänner spelade tv-spel, som segade sig igenom högstadiet som ett socialt miffo. Men som så ofta är fallet så tvingas jag inse att trots att jag inte håller med henne helt och hållet, så har min kära mor som vanligt en poäng. Förlåt. Men om jag tänker på det. Kolla på det senaste året. Hur många nya vänner har jag inte skaffat? Hur många mysko sociala situationer har jag inte briljerat i? Förlåt. Men om jag tittar nyktert på det. Kolla bara på mitt jobb. Mina kollegor bjuder in mig till inflyttningsfester och tar upp en chatt på facebook och dampar ur med mig bakom kassan. Förlåt. Men faktiskt. Jag passar som hand i handske i vårt kollektiv och jag spontanfikar i vårt kök mitt i natten med Hjelte och resterna av en kladdkaka. Förlåt. Men ändå inte. Både i England och i Norge - jag verkar ha lätt att skaffa vänner nuförtiden. Det går så friktionsfritt, så smärtfritt. Jag vet inte hur det kommer sig. Och jag vill knappt säga det; vill inte jinxa det, vill inte få hybris. Men jag kan inte komma ifrån att mitt sociala alter ego har tagit över totalt. 

Eller hur jävla kul det är.