Lite Vardag

Torget. Utsikt över Bryggen. Kl.01.27. Det regnar. Uteserveringen vägg i vägg med 7-eleven är packad med packade människor. Jag står lutad mot glasväggen iklädd min uniform (figursydd blåvitrutig skjorta, pösiga svarta arbetsbyxor) och käkar en korv. Fötterna värker. Ryggen värker. Huvudet bultar. Kai står därinne bakom disken och diggar gammelrock på alldeles för hög volym, han är van vid att jobba natt, han skämtar bekvämt med folk som kommer in och ska ha fyllekäk. 
Jag hatar att jobba natt men dagarna går fint. Ibland kommer det in japaner som köper fem kilo ost och börjar skrika på mig, eller en pundare som försöker betala med sina bilnycklar och sen ställer sig och kramar kaffemaskinen i tio minuter, men de allra flesta är trevliga. Jag brukar stå fastlimmad bakom kassan med ett avslappnat leende och växla språk och pengar. Det är lärorikt. Och stressigt. 
Kai är en norrbagge med omöjlig dialekt och ett okynnigt skratt som liksom bubblar ur honom. Han rör sig lite ryckigt och snabbt och gör konster med korvtängerna. Förutom honom har vi också Esther, en 94'a med blont hår i hästsvans och ett helt enkelt... varmt sätt. Hon lär mig norska och får mig att slappna av. Hennes pojkvän är Ove, som också jobbar i samma butik, och har lite smala, oberäkneliga ögon, busiga, liksom, och rör sig lite som en katt. Mellan kunder eller uppe på kontoret skymtar vi ibland butikschefen, Geir, med sitt lite tunna, hårt vaxade svarta hår och asjobbiga norska. Själv glider jag runt och lär mig nya maskiner och vokabulärer varje dag. Kommer hem sent på kvällarna när de andra gått och lagt sig. Sover dåligt, släpar mig ur sängen med sömngrusiga ögon och kryper upp i soffan bredvid Eddy, äter mina flingor, värmer långsamt upp själen. Det brukar bli så med människorna här. Det svenska kompisgänget har blivit synonymt med skratt, vår lägenhet är betingad med trygghet. Jag är liksom trött hela tiden, men vi får det att funka, härborta. Får väl säga att vi har det rätt bra. Kul har vi i alla fall. Ja jävlar. Häromnatten väckte jag mig själv av att jag skrattade högt i sömnen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0