thatsthewaywegetby

Det är nästan midnatt men det är fortfarande dunkelt på Bergens kullerstensgator när jag släpar mig hemåt efter ett niotimmarsskift. Jag känner mig lite som Bilbo igen; för lite smör på för mycket bröd, lite uttänjd, liksom. Det är regn i luften och det känns som jag går genom en mardröm. 

Att bara jobba går helt okej. Visst att det tar fem timmar att käka upp min lunch (en tugga i taget mellan en beställning och utförandet av den) och att jag får blodsmak i munnen av att prata och le så mycket, men det rör mig inte så mycket i ryggen. Det fixar jag. Men sen. Sådär 22.45. När nattvaktsfittorna kommer (förlåt. Jag säger inte sånt i vanliga fall. Det gör jag inte. Förlåt. Bara när jag lackar ur på riktigt). Jag har slitit som ett djur i nio, alternativt elva timmar, jobbat nonstop och hundra procent självgående (vilket jag bara nämner eftersom jag bara jobbat där i en vecka). Och det enda nattvaktsfittorna har att säga är: ahmen du har ju glömt det där. Och det där. Och det där. Hallå. Alla gör det. 

Okej. Bara för att förtydliga. När jag säger jobba nonstop menar jag att det har varit kunder i butiken konstant. Och needless to say så går de före annat som behövs göras (fylla på i montrarna, tina grejer från frysen och så vidare), och därför har jag bara hunnit hjälpa kunder. Jag har rent fysiskt inte kunnat göra något annat. Men det tycker nattvaktsfittorna att jag skulle gjort ändå. 

Inte ett vänligt eller tacksamt ord. Inte ett enda. Inte en hjälpande hand. Inte nåt okej jag fattar att du jobbat ett halvt dygn, vi är två pers, vi kan fixa det här, gå du hem och vila. Nej. Istället sätter de mig på att jobba en timme övertid med att fylla på och städa. Allt jag borde gjort under dagen, det vill säga. 

Jadå, i-landsproblem, jag hör ju det själv. Men det är deras inställning. Deras jävla attityd. Men mest av allt är det hur de triggar den där infekterade delen av mig, den där delen som oupphörligen viskar att ingenting jag gör är tillräckligt, inte bra nog, jag räcker inte. Nattvaktsfittorna är uppåttjack för den delen av mig. Och vad jag hatar dem för det. 

Jag går ostadigt genom Bergens backiga gator och måste kämpa med tänder och klor för att inte bryta ihop mitt på en väg. Det går halvbra. Ögonen bränner och jag andas sådär ytligt, men hur som helst, jag tar mig hem. Och möts av ett pyjamasparty i vår lägenhet. 

Så fort jag sätter in nyckeln i låset hör jag mitt namn ropas, först frågande, sen lite jublande. Erik slänger upp dörren och strålar, hej, säger han, välkommen säger han, kom in och drick vin säger han, jag ser helt förstörd ut. Hur var jobbet, säger han. Jag lutar pannan mot väggen och börjar asgarva. Det blir för mycket. Det blir helt enkelt för mycket. Så jag går in och dricker vin och spelar ölspel och upprepar för alla som vill lyssna att nattvaktsfittorna kan gå och fista sig själva till döds.