Om Hem Och Turistjävlar

Det här med hem. 
Jag går snabbt genom Bergens kullerstensbelagda gator en kylig, grådaskig morgon, huvudet sänkt, lurar i öronen, ger föraktfulla blickar till alla turister med malplacerade solhattar och autoinställda systemkameror jag ser. Fan, tänker jag när jag skyndar genom skaran av fiskförsäljarna vid Havnen. Fan, vad turister är jobbiga. Jag navigerar mig igenom en samling japaner med sin guide och tänker knappt på att jag själv i allra högsta grad är en turist. Eller ja. Turist Som Söker Jobb. Men ändå. 
Jag går i rask takt längsmed Strandkaien, passar min mentala karta över stan som jag nu kallar hem. Eller gör jag det? Kallar jag det hem, är det mitt hem? Vad är det för jävla ord ändå, hem? Hem hem hem. Jag står och stampar vid ett övergångsställe. Hem hem hem. Ljuset slår om. Hem hem hem. Jag går över och skyndar fram på C. Sundts Gate, hem hem hem. 
Sen tänker jag såhär. 
Hem är överallt. Bara mer eller mindre. Tror jag. Jo. Jag har sagt det förut, jag är en nomad, jag säger det igen: jag behöver resa. Göteborg är mitt hem. Brighton är mitt hem. Bergen är mitt hem. Stockholm är mitt hem, Budapest, Berlin, Hvar, Florens, Istanbul, London; alla städer jag varit i tillräckligt länge för att få en känsla för. 
Du vet vartåt det här lutar. Förlåt. Men jag måste säga det ändå: världen är mitt hem. Förlåt. Det är klyschigt, pretentiöst och arrogant, jag vet. Alla ställen jag inte varit på än är bara hem som väntar på att upptäckas, erövras. Förlåt. Men det är så. Hem är överallt, bara mer eller mindre. Eller hur? 
Jag blänger på ett medelålders par som står böjda över en karta med sina magväskor hängande lite på sniskan. Och jag tänker - vi är precis likadana. Förutom att jag hatar magväskor. Vi reser för att vi letar efter nånting. Eller flyr från nånting, jag vet inte, men vi reser för att vi behöver nånting mer. Vår anpassningsförmåga/-vilja varierar, våra drömmar varierar, vår medvetenhet om varför vi reser varierar, men reser gör vi likafullt. Jag är inte ett dugg bättre än turisterna och de är inte ett dugg bättre än mig. Vi bara är. Gör. Mänsklighetar oss. För även om det finns de som inte fattar det, så är det människorna likväl som platsen som skapar ett hem. Jag är övertygad om det. Där det finns människor, finns det ett hem. Bara vi låter det hända. 
Så jag möter turistmannens blick och nickar åt honom. Välkommen hem. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0