thatsthewaywegetby

David Eberhard. 

När jag var sjutton läste jag en halv bok av David Eberhard. Sen drunkade jag i skolarbete och lånetiden gick ut på boken men hur som helst läste jag en halv bok av David Eberhard. I Trygghetsnarkomanernas Land. Så hette boken. I Trygghetsnarkomanernas Land. 

David Eberhard hade så rätt i så mycket att jag fortfarande hemsöks av hans teorier. Trygghetsnarkomaner kallar David Eberhard oss. Jag tror han har rätt. Jag vet att han har rätt för jag är värsta jävla trygghetspundhuvudet. Så till den milda grad att jag inte fungerar när jag känner mig det minsta otrygg. Som på alla jobb jag har haft. Som med alla lärare jag har haft. Den där känslan när alla muskler spänner sig intill gränsen för kramp och jag tvångsskiter ut prestationer. Det är inte riktigt sånt här David Eberhard skriver om, jag kommer ifrån hans poäng lite grann (om någon är intresserad handlar boken till störst del om hur trygghetsnarkomanin i Sverige ballar ur och hur den i långa loppet gör oss olyckligare och sämre rustade för verkligheten. Förstod jag det som). Men hur som helst. Så är det det jag är. En trygghetsnarkoman. Så fruktansvärt jävla nerkörd i knarket att jag inte kan leva utan det, att jag gör vad som helst för att få en - fix - till. Att jag inte tar mig igenom dagen utan min fix. 

Jag vet att det låter märkligt. Vafan gör jag här då? Vad gjorde jag i England? På tågluffen? Hur är det här tryggt? Ja. Nej. Visst. Men på nåt sätt finns det helt enkelt en sorts trygghet i det här för mig. Jag rör på mig - jag kommer inte fastna. Och om allting skiter sig, om jag inte skulle få ett jobb eller lägenhet eller whatever, så har jag en varm och stadig familj därhemma som skulle hjälpa mig. Det är okej, hör jag mig själv viska till mina rädslor, min otrygghet. Det kommer alltid att ordna sig. 

Det är i det stora perspektivet. I det lilla perspektivet, i min lilla mikrovärld, är det desto svårare. Sådär när jag fuckar upp på jobbet och chef eller kollega tittar äcklat på mig, fan, kan jag nästan höra dem tänka, varför anställde de henne? Otryggheten. Rädslan. Fuck. Nu sparkar de mig. Fuck. Hur jag spänner mig och inte kan fokusera och börjar få abstinens bara ge mig lite trygghet! Jag vill bara höra dem säga: det är okej. Ja, du gjorde ett misstag, men vi kommer inte sparka dig. Gör inte om det bara, är du snäll. Och om jag inte får höra det (nej, det får jag nästan aldrig), behöver jag desto mer trygghet i en annan kontext. Behöver kramas en jävla massa. Få höra att jag är bra på någonting. Att jag är älskad. Att det är okej. Att jag... är trygg. 

Jämför detta med motsatsen - hur jag presterar när jag känner mig trygg. Secondhandbutiken i Brighton, till exempel. Blev inte betald ett öre, de var bara astacksamma varje gång jag dök upp. Jag kunde i princip inte göra fel. Bara att jag dök upp var prestation nog. Och fan vad bra jag var. Lärde mig snabbare än någonsin, jobbade mer effektivt, var trevligare. En idealanställd. Istället för det våpiga vrak som alla andra arbetsgivare fått stå ut med. 

 

Jag vet att världen inte funkar såhär. Som anställd kan man inte avnjuta villkorslös anställning, det bara går inte. Men det är det jag behöver för att fungera bäst. En asstor dos trygghet. Och vetskapen att jag inte fungerar i en värld som inte spelar efter mina regler, gör att jag känner mig så misanpassad. Som om jag missat något. Som om jag helt enkelt är jävligt dålig på det här med att leva. 

 

Hur orkar du? Hur klarar du av att ha fel, att vara rädd, att vara otrygg? Hur fan gör du för att... leva?