Du Kan Va En Vetesäck

Jag kommer berätta om nåt ganska personligt nu. Rätt privat, antar jag. Så att du vet. Om det gör dig obekväm. Men det mynnar ut i en poäng, till slut. Tror jag. 
Så jag var på en fest igår. Klibbig värme klibbigt golv klibbiga kläder. Alkohol och cigaretter. Vänner utklädda till allt mellan Maria Montazami till en pingvin till Stalin. Det var kul. Askul. Jag var på mitt mest glittrande humör, bara lyste av social kompetens, självförtroende, glädje, energi, sprang runt i lösa haremsbyxor, sandaler och peruk och var sådär jävla astrevlig jag kan vara ibland. I säkert sex timmar höll jag på sådär. Minglade, skämtade, kastade med mitt fejkhår. Tills någon gång runt småtimmarna. Jag vet inte hur det började. Men jag stod vid en grill tillsammans med ett gäng polare, och plötsligt insikten: jag fixar inte det här. Ångesten körde på mig som en fucking ångvält på motorvägen, ett metallmonster i 120. Så jag ursäktade mig kontrollerat, sådär som jag alltid gör. Gick försiktigt förbi folk som satt utspridda här och var, log, nickade, utbytte nån kommentar, visst, jag kommer strax. Tog mig till trädgården. Och äntligen, under en hängbjörk som höll ner sina grenar och dolde mig som en slöja, fick benen vika sig. Jag är lite osäker på hur länge jag satt där, men det var en sån där ångestattack som bara överrumplar dig och rider dig obarmhärtigt och skoningslöst. Jag hyperventilerade tills världen började kränga våldsamt och grät tills jag knappt kunde se. På den här asroliga festen. Bland människor jag älskar. Jag fattar inte, jag fattade inte. Vilket bara gjorde det värre. 
Jag vet inte hur min bästa vän hittade mig men det gjorde hon. Plötsligt satt hon bara bredvid mig med armen om mina axlar och pratade med mjuk röst. Jag vet inte vad hon sa, och det spelar ingen roll. Hon var där. Hon satt med mig tills jag kommit över det värsta. Hon frågade inte så mycket, dömde inte. Jag vet att hon inte förstår, men på något sätt gör hon det ändå. Och där, i min bästa väns famn, fattade jag för första gången - och det är alltså här poängen kommer in - varför vi behöver andra människor. Varför människor är mer än vetesäckar.
Alltså. Vänta. Kanske måste förklara. 
Jag har alltid betraktat människor lite så, som vetesäckar. De är varma, de kan lyssna, men de kan inte direkt... göra nånting. De kan inte få mig att egentligen må så mycket bättre. Men de är liksom... mysiga att ha. 
Inte igår. Igår lutade jag mig rent fysiskt mot min bästa vän och lät henne hålla om mig, lät snyftningarna skaka om mig bäst de ville, men i hennes tystnad fanns nånting mer än en vetesäcks intelligensbefriade brist på respons. Det hjälpte. Det hjälpte verkligen. Hon hjälpte. 
Och det är sådana människor vi bygger våra liv på. De är skelettet som står kvar när allting annat rasar, fastgjutna i vårt själva väsen. Och för såna som mig, emotionellt skelettbefriade amöbor, är det något av en uppenbarelse att upptäcka att jag har en ryggrad. Jag tror inte att vi kan identifiera dessa människor sådär intellektuellt, akademiskt, teoretiskt, utan vi måste känna oss fram. Vara uppmärksamma. 
Så, om du tillåter mig, kära läsare, så skulle jag vilja be dig om detta: Känn dig fram. Var uppmärksam. Vilka människor är mer än värmesäckar? Vilka människor kan du inte leva utan? 
Och sedan: Älska dem. Och låt dem veta det. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0