thatsthewaywegetby

Jag har aldrig varit mänskligare. 

En möjlighet bestämde sig för att dimpa ner i mitt knä. Ett kompisgäng i Norge får inom en snar framtid en plats över i lägenheten och där finns många jobb. Och jag? Jag som inte gör nåt handgripligt, nåt påvisbart, som spökar runt härhemma och pillar naveln? Det är som förutbestämt. Det är logiskt. Jag borde åka. Men jag har aldrig varit mänskligare. 

Rädsla och Tvivel sätter in. Du vet ju vad som hände i England. Tänk om du inte lyckas få nåt jobb? Tänk om du måste åka hem en gång till, misslyckad, trasigare? Är du verkligen redo? Borde du inte hänge dig åt att reda ut trasslet i din skalle? 

Jo. Absolut. 

Men jag har aldrig varit mänskligare. 

Är du inte trött på samma frukostflingor framför samma teveskärm? Är du inte trött på klådan varje gång du ser ett tåg, en bil, en karta? Är du inte utled på den bittra smaken när du biter ihop om dina drömmar? 

Jo. Absolut. 

Men jag har aldrig varit mänskligare. 

Vill du göra det bara för att din omgivning tycker att du borde göra nånting, för att de inte fattar? VIll du ta den här möjligheten för att du vill ta den, eller för att du är rädd att missa den? Är inte trygghet och lugn och ro det du behöver mest just nu? Jobba kan du väl göra härhemma, om det är det du vill? 

Jo. Absolut. 

Men jag har aldrig varit mänskligare. 

Måste du alltid göra det smartaste? Vart har din smarthet tagit dig? Kanske är det du verkligen behöver ett miljöombyte, en kickstart, en möjlighet att se om dina ben kan bära dig? 

Jo. Absolut. Men jag har tamejfan aldrig varit mänskligare för jag är rädd och jag tvivlar och jag håller Rädsla och Tvivel i ena handen och Entusiasm och Äventyrslust i den andra och alla drar i mig så hårt de bara kan och ibland känns det som om jag ska gå itu. Ibland gör jag det och då släpper jag taget. 

Under andra omständigheter hade jag inte tvekat. Jag hade åkt. Men det här är undantagstillstånd och trots att min omgivning kanske inte fattar så är det här det viktigaste jag nånsin gjort. Jag lägger desperat örat mot hjärtat och själen och bönfaller dem att säga åt mig vad jag ska göra, för jag vet bara inte. Jag vet inte. Men jag får inget svar. Jag tror de fortfarande överlägger. 

Jag tror att det här är att vara människa. Att inte alltid veta. Att chansa, att välja. Utan att vara säker på det rätta svaret; att acceptera att det kanske inte finns något, att göra det bästa av det man i slutänden väljer. Att lyckas, misslyckas, älska, hata, gråta av sorg och lycka; att känna. Att släppa sargen och ge upp kontrollen lite grann. Att leva. Och jag har aldrig varit mänskligare än nu.