thatsthewaywegetby

Du står där på avsatsen och vinglar. Avgrunden under dina fötter försöker suga ner dig, du känner hur det drar och lockar, men det tar emot, fan vad det tar emot, du är skitskraj och vill egentligen bara vända om, gå tillbaka. 

Men det är då det händer. Någonting knuffar dig lätt, lätt i ryggen, en fjäderlätt beröring av en kraft du inte känner igen, som puttar dig över kanten; ett steg du aldrig vågat ta själv. Men plötsligt är du där. Dånande fartvind i skallen, svindel i din före detta mage och ett vrål av rädsla och frihet som byggs upp inom dig. 

Du vet inte om kraften som knuffade dig vill dig väl eller vill dig illa, men här är du nu. I fallet. Det var oundvikligt. Vi måste falla ibland, vi kan inte hjälpa det. Men det händer att vi behöver en knuff för att göra det. 

Jag börjar lära känna mina rädslor nu. Jag har sett dem speglas i filmer, böcker och dikter som alla betyder så mycket mer nu, och vi börjar lära känna varandra. Vi är som grannar med samma rutiner, vi vaknar, hälsar halvhjärtat, äter vår frukost i obekväm tystnad, trängs på grådaskiga spårvagnshållplatser och försöker liksom bara göra vår grej ifred. Men jag vet att de inte är farliga nu. Visst har de flyttat in i samma kvarter och är klistrade vid min sida, men de syns i dagsljuset nu. De gömmer sig inte i skuggorna och viskar sina budskap i mörkret; de säger det de har på hjärtat över morgonkaffet, i samtalston, lite uttråkat. Och jag, jag nickar lite slött och hummar, vänder tidningsblad, äter flingor; jag har hört alltihop förut. De kan inte göra mig något, de är bara hjärnspöken. Lite som Tyler Durden i Fight Club. De får bara så mycket makt jag ger dem. 

Jag ska åka till Norge. Ibland vill jag inte, jag vill vända om, gå tillbaka. Men jag har blivit knuffad. Jag har precis tappat balansen och börjar falla. Jag är mitt i ögonblicket när rädslan är som starkast; innan jag har fattat vad som händer. Jag vet inte hur det kommer gå, jag är livrädd, jag vet inte om jag är redo. Mina rädslor upprepar sig på repeat, outtröttligt, oupphörligt. Men jag känner igen dem nu. Försöker bara ignorera dem, sätter på musik, lyssnar inte på dem. Försöker i alla fall. Och tanken på att få ge mig iväg igen - se nåt nytt, göra nåt nytt, vara någon ny - får mig att känna mig mer levande än på länge.