Om Resande
Jag har inte packat upp min necessär ordentligt på ungefär ett år nu. När var det det började? Budapest med klassen, kanske? Påsk med familjen på landet?
Min blommiga necessär är full av tablettkartor - magsyrehämmande, ångestdämpande, allergimedicin, smärtstillande, laxerande, nåt migränpiller som för längesen passerat bäst-före-datumet - tomma eller nästan tomma flaskor - munskölj i reseförpackning, ansiktstvätt, en gammal fuktkräm, en liten schampooflaska - små askar -med deformerade tamponger, öronproppar - och en massa övrigt - en nagelklippare, en termometer, små plastbitar från en pennvässare, ett ensamt örhänge, en gammal deodorant, en tom parfymflaska i reseformat. Min necessär är som en medicinsk karta över mina rädslor och det senaste året. Jag vet inte varför jag styvnackat vägrar att packa upp den helt. Kanske är det föreställningen, illusionen, av att så länge necessären är packad, så är jag på väg nånstans. Jag är inte fast här. Jag ska snart vidare. Snart. Jag lovar. Jag vet inte.
Kanske var jag en nomad i ett tidigare liv, om såna finns. Jag är skapt för att resa. Jag behöver det. Jag vet det. Men jag vet inte varför. Jag vill ju tro, och jag intalar mig själv, att det är för att jag är så plågsamt nyfiken; jag vill resa och se nya platser, nya människor, nya saker, för att jag vill lära mig, för att jag har ett omättligt behov av att utvecklas, att bli något mer än det jag är. Det är det nobla i det. Det liksom lite ädla. Det är det jag vill tro. Men baksidan, den som håller mig vaken de där nätterna när jag inte kan sova, är misstanken att jag bara inte vågar stanna. Att jag behöver resa för att fly. Att jag vill resa, inte för att lära mig något nytt, utan för att glömma något gammalt.
Kan det verkligen vara så? Att jag reser för att ingenting räcker till?
Kanske är det en kombination, kanske spelar det ingen roll. Det jag vet är att jag är en konflikt. Hela jag är en krigszon. En del av mig vill bygga bo, kanske bli bibliotekarie (att vara omgiven dagarna i ända av böcker, ströva runt i de mjuka, dämpade korridorena, tänk dig! Fyfan vad mysigt!), skaffa en fin lägenhet och inreda den ordentligt, ha middagsbjudningar, en hund, en man, trygghet; packa upp den där jävla necessären en gång för alla. En del av mig vill verkligen det. Men den andra delen. Den högljudda, oberäkneliga delen med nån bokstavskombination. Delen av mig som inte bara vill utan kräver att jag fortsätter resa, fortsätter fortsätter, som vill att jag ska plugga foto när jag vet att det kommer bli skitsvårt, som vill att jag ska bli krigsfotograf och göra skitfarliga och asdumma grejer, som stannar till en bråkdel av en sekund på gatan när en bil kommer farande i 70km/h bara för att känna ruset, delen av mig som är helt jävla vansinnig, delen av mig som lever varje sekund som vore den ett år. Jag är en svärande akademiker, en våghalsig trygghetsnarkoman, en asförbannad fegis, en supernaiv uppviglare, en nomad med hemlängtan och en morsgris som är galen av reseklådan.
Vad gör vi med de här konflikterna i oss? Hur förenar vi det oförenliga? Hur stannar och går man på samma gång?
