Om Det Är Dags

Kan vi prata om det här konceptet 'att gå vidare'?
Kanske är det jag som umgås i finkänsliga kretsar, men ingen i min närhet säger det direkt till mig. Det är ingen som säger: Men Lisa. Gå vidare. Men det betyder inte att jag inte hör det. Jag hör det i tystnaderna som uppstår när jag drar upp samma frågor som för ett halvår sen, jag ser det i blickarna som inte vill möta min. Det är ingen som säger det högt, men vi tänker det allihop. Det är dags nu, eller hur. Det räcker. Det är dags att gå vidare. Eller hur.
Jag sitter nedsjunken i läderfåtöljen mittemot min psykolog (klart jag har en psykolog, människan har praktiskt taget räddat livet på mig) och säger precis det här. Orden smakar surt i munnen när jag frågar varför jag bara inte kan gå vidare, varför det fortfarande gör så jävla ont, vad är det för fel på mig?
Hen säger egentligen ingenting som inte är ganska självklart, men att höra det. Det är okej, säger hen med sina snälla ögon som speglar min egen desperation och det skrämmer mig. Det gjorde såpass ont i dig. Klart att du inte är över det, det vore absurt. Du måste få sörja färdigt.
Och när hen säger det så pajar en mur inom mig och jag börjar gråta. Jag kan inte hålla skenet uppe sådär som jag gör resten av dygnet. Nej, erkänner jag för mig själv mellan hulkningarna, jag är inte över det. Jag har inte gått vidare. Varje dag är den där dagen när jag gick till hans lägenhet och lämnade tillbaka nycklarna, varje dag är den där hjärtannihilerande farvälkyssen, varje dag är de följande dagarna när jag inte ens tog mig ur sängen. Varje dag är ett helvete men jag har lärt mig att trycka undan det. Jag fungerar skitbra. Du vet, jag träffar vänner och gör saker och flyttar till Norge (ja, det ska jag göra) och skrattar och fungerar... skitbra. Men jag kan inte lura mig själv. Det finns alltid precis under ytan. Det bara väntar. Lurar.
Jag vill prata om det här konceptet 'att gå vidare' eftersom jag tycker det är så absurt. Det går inte att sätta ett datum på när man borde vara klar, eller nåt, jag menar, vafan? Ingen förutom du själv kan veta exakt hur hårt någonting har tagit dig. Ingen kan säga nånting om när du 'borde gå vidare'. Och att vi har skuldkänslor för att vi inte lyckas gå vidare tillräckligt snabbt? Nej. Så absurt.
Missförstå mig rätt. Jag vet hur trötta ni är. Jag vet att ni har hört mig säga samma saker tusen gånger; jag är minst lika trött på att säga dem. Men jag har inte gått vidare än. Jag är fast i det här just nu. Kanske är det ett bevis på hur mycket jag älskade den här killen, eftersom det fortfarande gör så ont. Jag vet att det har gått helt vansinnigt lång tid, men tid har ingenting med saken att göra. Låt ingen lura i dig att det är så. Det måste få göra ont.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0