Om Paradis

Det ringer.
Jag står som fallen från skyarna i lobbyn på Dagens Nyheter och krånglar med hörlurar och väska och ilsket ringande telefon, fepplar fram mobilen och svarar snabbt.
Hej, det var Paul Hansen, säger Paul Hansen. Och kommer gående tio meter bort med ett par kamerahus runt halsen.
DN:s redaktion är en precis lagom kaffedoftande kakafoni av hamrande tangenter, dämpade telefonsamtal, post it-lappar, snabba möten vid någons skrivbord. Jag följer storögt i Pauls kölvatten, piper till när jag ser en av hans bilder larger-than-life uppsmälld på en vägg, hälsar på redaktörer och praktikanter om varandra. Jag känner mig som ett frågvist barn där jag går runt och undrar över allt jag ser och kramar plastpåsen med mitt medhavda fikabröd i ena handen.
Paul frågar om jag också plåtar och jag nickar lite för ivrigt. Oh ja, fnissar jag. Vi pratar lite om fotografi i allmänhet, jag säger att Cartier-Bresson är en av mina största idoler, visar en av mina bilder som jag själv tycker påminner om hans stil, och Paul Hansen, en av Sveriges absolut bästa bildjournalister, säger: ja shit vad snygg. Väldigt mycket Cartier-Bresson. Jag sitter där med min pappersmugg med te och rodnar av glädje. Han bläddrar vidare. Nickar. Jag håller hårt om muggen så handen inte ska darra. Han kastar en blick på mig. Riktigt bra, säger han. Jag menar verkligen det.
Jag blir så lycklig att jag måste skratta så jag skrattar. Tackar varmt.
Paul Hansen. Du kommer aldrig förstå hur viktigt det var för mig att höra. Det var det jag behövde, det avgörande steget, den sista pusselbiten. Jag kommer göra det här nu. Om jag var orubbligt säker redan innan så är jag sinnessjukt säker nu. Jag måste. Och Paul Hansen, du får mig att tro att jag kanske till och med kan.
På busshållplatsen en halvtimme senare står jag och dansar. Tonårsbrudarna till höger stirrar, barnvagnsmamman till vänster backar, jag ringer folks telefonsvarare och säger: UÄÄRHHAAAAHAHAIIIHHHRGHHNNGG ring mig.
Nej. Jag borde kunna skriva bättre om det här men det kan jag inte. Det är ett litet hörn av visshet som är bara mitt, och det är för... bra för att tålas att skrivas ordentligt om. Så jag sitter här på Stockholms Central med min chailatte och bara är så jävla glad. Om ni kunde förstå. Om ni kunde få uppleva det här. Idag är världen paradiset.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0