Om Stammisar

Det mest intressanta med att jobba på 7-eleven (tja, deltidsjobba för min del) är stammisarna. Praktiskt taget varje dag kommer det in vissa människor som inte nödvändigtvis ens pratar med mig, men som jag ändå tycker mig börja lära känna.
Vi har den äldre mannen som kommer in och är arg och alltid köper ett flertal tidningar. Han är alltid så stressad, säger aldrig ett ord, bara slänger fram tidningarna och en sedel, och står ilsket och stampar med foten medan jag så fort jag kan rotar fram växeln. Sen går han därifrån utan så mycket som en blick på mig. Varför är han så jävla arg hela tiden? Är det för att han läser så mycket om vad som pågår i världen att han bara blir bittrare och bittrare? Jag ler alltid lagom svalt och proffsigt mot honom men det är så falskt att leendet bleknar direkt så fort han vänder ryggen till.
Sen har vi den anorektiskt spinkiga kvinnan med blont hår med utväxt och ett svart kors i halsgropen. Hon pratar ingen norska och knappt engelska, men skyndar alltid fram till disken och mumlar hundred Lyca, vilket innebär påfyllning på kontantkortet. Jag har aldrig sett en människa vara så uppgivet, totalt genomsorgsen. Det är som om hon har gett upp om livet och bara går och uthärdar det. Vafan har hänt henne? Jag brukar önska henne en fin dag och le så varmt jag bara kan, men hon ser mig inte ens.
Eller mannen med leopardmönstrad ögonlapp som köper gula Camel och alltid är asgött ostressad. Han känner igen mig nu när jag är tillbaka och skiner upp och frågar vad som hände med Frankrike. Jag frågar hur det är med honom och det slutar med en konversation om livet, mål och handlingskraft.
Eller mannen med det yviga skägget som alltid köper en glass men aldrig säger ett ord, bara ler tyst och betraktar allt och alla som om han vet nåt vi andra missat. Häromdagen såg jag honom sitta på ett torg med sin glass i handen och titta på folk som gick förbi.
Eller herren som brukar köpa ett paket Marlboro och ser på mig med de absolut vänligaste par ögon världen någonsin skådat; jag bara ler när jag ser honom, jag ler så jävla brett att det känns som ansiktet ska klyvas itu bara för han är så jävla fin. Vi pratar aldrig bortsett från att hälsa och säga hejdå.
Ensam bakom kassan på 7-eleven är det de här människorna som blir mina arbetskamrater, det är de jag ser fram emot - eller i alla fall förväntar mig - att se när jag kommer till jobbet. Och jag känner dem inte överhuvudtaget. Men jag bryr mig om dem.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0