thatsthewaywegetby

Det småduggar i Bergen och vi går runt med våra kameror. Eller ja. Simon släpar runt på min kamera, Linus har Simons, och jag går och kramar min analoga antikvitet.

 

Lektion fem, fortsätter jag och känner mig skitlöjlig. Hitta vinkeln. Och Linus och Simon lägger sig ner på marken, fotar genom soptunnor, klättrar över kanten till Bryggen, fotar väggar, måsar, förbipasserande fotgängare, trappnedgångar. Jag står lite bredvid och jag ser det. Den där magin. När varje bild är ett litet mirakel, den där totalt opretentiösa leklusten. Vi sätter oss på en bänk och kollar igenom deras bilder, jag försöker ge konstruktiv kritik; det är bra skit grabbarna producerar. Jag pekar på linjer och kompositionella element i bilderna och killarna nickar, skrattar åt sina egna bilder. Jag skrattar också men inte åt bilderna, jag garvar för det är så jävla gött att se. Och lite för att överrösta den tjuriga femåringen i mig.

 

Jo. Vänta.

 

Den tjuriga femåringen i mig är avundsjuk. Hon bläddrar igenom grabbarnas abstrakta bilder och vinklarna hon själv aldrig hade tänkt på och porträttet Linus tog av gubben i den där affären och Simons gyllene snittet-bild av en brandtrappa och hon är skitavis. Varför kan de. De har inte nördat ner sig i fotografi i flera år. De har inte läst tiotals böcker och tillbringat hundratals timmar med kameran i händerna. De ska inte kunna ta såna här bilder. Det är inte rättvist. Den tjuriga femåringen är missnöjd också för hon tog ju bara med grabbarna på fotokurs (bara det, va - hon är inte bara tjurig utan pretentiös också) för att bevisa att hon faktiskt kan nåt. Att hon inte bara är bruden som sitter och misslyckas med världens enklaste gitarrackord och inte fattar musikteori och inte får upp plastförpackningar. Hon kan också.

 

Grabbarna är inte alls med på det här. De ser den tjugoåriga Lisa som möjligtvis är lite lättirriterad och otålig när hon ska lära sig nåt men som annars, om något, verkar äldre än tjugo. De har inte hunnit märka att jag aldrig ger mig in på något som jag inte vet att jag kommer kunna klara av; att jag alltid behöver vara bäst på det jag faktiskt gör. Eller ja. I alla fall inte känna mig sämst. Underlägsen. Dålig. Den tjuriga femåringen i mig klarar inte av det. Därför håller hon god min och berömmer grabbarna varmt och ärligt (för de är ju faktiskt bra), men sen går hon raka vägen hem och ilskegooglar sina egna bilder och läser igenom sina anteckningar från besöket hos Paul Hansen tills hon lyckats övertyga sig själv om att hon faktiskt är bättre än de där, de där nybörjarna.

 

Tro mig. Jag vet hur löjligt det är. Det gör jag verkligen. Jag jobbar på det. Klappar femåringen på huvudet och säger att hon räcker till mer än väl precis som hon är. Att jag älskar henne. Att hon inte har nåt att bevisa. Jag jobbar på det.

 

Måns tittar koncentrerat på mig. Rynkar pannan lite, kisar lätt. Jag kan se kugghjulen röra sig bakom pannbenet, ord som bubblar upp till ytan för att sedan förkastas; han är på jakt efter det sista av tre ord som ska beskriva mig. Jag plirar roat tillbaka över kanten på min tekopp. Whims, säger han till sist, slutgiltigt. Asså på engelska. Lite som infall, typ. Jag tittar förvånat på honom. Whims? Infall? Som om jag skulle vara spontan? Måns nickar för sig själv, nöjd. Jag kastar en förvirrad blick på Karin, Karin som har känt mig i snart femton år, Karin som såg mig genom hela högstadiet och gymnasiet, Karin som vet hur orimligt whims är för att beskriva mig, men Karin ler bara lätt och lägger huvudet på sned åt min förvirring. 

 

Vänta. 

 

I tre-fyra månader skrev jag brev som jag aldrig skickade till mitt ex. Förvirrade textfragment av varierande längd och språkmässig begåvning; jag kunde skriva om saker jag gjort under dagen, eller om ett barndomsminne, eller om en random tanke som snurrade i skallen just då. Men oftast skrev jag om hur ledsen jag var för allt. Jag brukade be om ursäkt, skriva förlåt, berätta hur mycket jag avskydde mig själv för allting, skriva att jag hoppades att allt var väl med honom. Jag hittade alla de här texterna häromdan. De fick mig att gråta. Dels för att minnet av hur ont det gjorde ekade i nån sorts fantomsmärta som fick mig att vika mig dubbel, och dels av lättnad och tacksamhet över att jag nu tänker på det mest i imperfekt. Och dels för att det bara var så jävla sorgligt. Varför skulle allt vara mitt fel, nu igen? Jag minns inte ens. Jag bara samlade ihop all skuld som egentligen ska delas på två, och la det över mig själv som ett täcke, och gick i ide under det. 

 

Eller vänta. 

 

När jag flög hem från England över nyår i vintras satt jag på planet och skrev nervöst om hur att återvända är som att spegla sig. Man speglar den man har blivit i den man var, reflekterar sin egen självbild i ögonen och kommentarerna hos de som är kvar. Men det är likadant med alla vi möter, eller hur? Jag kommer ihåg hur mitt ex brukade säga att jag var så äventyrslysten och modig - ord som jag inte i mina vildaste feberfantasier ens hade funderat på möjligheten att beskriva mig själv med. Men han tyckte det. Det var så han såg mig. Och medan jag misstroget mötte hans blick så såg jag, nånstans långt därnere, min egen spegelbild blinka mot mig och säga: vi kan vara sådan. Om jag är äventyrslysten och modig i någons version av verkligheten - vem kan säga att den versionen är fel? 

 

Vi är väl inte bara de vi själva tror att vi är, antar jag. Vi är summan av alla de intryck vi gör, både på andra och på oss själva. Även om intrycken går isär; kanske särskilt när de gör det. Jag menar vafan, vi är ju motsägelsefulla, vi är ju konfliktzoner in i märgen, vi människor. Vi kan vara både änglar och småjävlar på samma gång. Det jag gillar med den här teorin är möjligheten den ger oss att påverka oss själva. Det är väl rätt uppenbart, antar jag, men ju mer vi agerar på ett visst sätt, desto mer blir vi... på ett visst sätt. 

 

Du är inte hjälplös, kompis. Spegelbilden är inte huggen i sten. Ditt liv är upp till dig själv. Och jag lovar, du räcker till så jävla bra. 

 

 

Understimulation gör underliga saker med en hjärna. 

Under en suddig slöja av kollektiv bakfylla sitter vi i vardagsrummet och håller om våra värkande huvuden, förutom min kollektivkompis Linus som, precis som vanligt, uppenbarligen oberörd av gårdagens inflyttningsfest, sitter och plinkar på sin gitarr. Lisa, säger han. Gå och hämta din gitarr så jammar vi. What the fuck, svarar jag. Jag spelar knappt gitarr överhuvudtaget. Jodå, säger Linus, och under de nästföljande tre timmarna gör vi en gemensam djupdykning i musikteori. 

Jag får regelbundna flashbacks från min pianolärare som försöker förklara sambanden mellan kvintar och pentatoniska skalor och allt möjligt, hans håriga knogar, rasslande klocka, doft av cologne och tuggummi. Och min understimulerade hjärna suger åt sig allt som en svamp. Jag glömmer bort att det är Linus som sitter och förklarar varför sjuor leder till treor och vice versa, Linus som jag inte känner så jätteväl, Linus som jag just därför vill ska tycka att jag är smart, Linus är inte Linus längre utan bara ett kärl fyllt med läskande kunskap som jag girigt bälgar i mig. Så vi sitter där mitt på vardagsrumsgolvet medan resten av kollektivet går över till grannarna, går på promenad, kollar på en film, läser; vi snackar doriska och joniska och mixolytiska (?) skalor. Och vad jag har saknat det. Utmaningen. Min hjärna värker, intellektuell mjölksyra, träningsvärk i hjärnbarken. Jag vaknar mitt i natten och kan inte somna om för att jag inte får ihop teorin i en viss del, jag står bakom kassan på jobbet och övar skalor på en föreställd gitarrhals med Daniel Lemma som soundtrack. Och jag är ju så rostig. Jag har inte ens använt de här termerna på fyra år bortsett från när jag har försökt låta som om jag kan nåt. 

Alltså. Att lära sig bara för att lära sig. För att man vill och för att man kan, du vet. 

Jag läser en bok för närvarande som handlar om demokratiska skolor, och den får mig att vilja gå om allt och återuppfinna skolsystemet från grunden. Jag vill lära mig skit. Det vill jag verkligen. Jag vill saker. Skolan fick mig att glömma det ett tag, tror jag. Man tappar ju bort sig själv, eller hur, när nån säger till dig vad du ska lära dig och vad du ska göra och säga och betygsätter din prestation utefter en mall som du inte haft ett skit att göra med att skapa? Nä. Jag föredrar att sitta på golvet och slå på kuddar när jag inte lyckas förstå. För att jag vill, helt enkelt. 

Jag vet inte ens vad jag säger längre. Jag har jobbat i elva timmar nu. Fötterna bah: fuck you.