thatsthewaywegetby

Jag sitter på Älvsnabben mot Klippan och tappar förståndet. Vattnet är blygrått och mitt ansikte är bedövat av vinden och jag vill gråta. 

Den här sortens förvirring är inte ens rolig. Har jag drömt ihop fyra månader? Åkte jag nånsin till Brighton? Lämnade jag ens Göteborg? 

Det är som tiden har stått stilla här. Vi går fortfarande till Sticky Fingers och pimplar vitvinsglas och snackar ljuvligt mycket strunt och jag spelar piano och glömmer skölja ur yoghurtpaketen och dricker te som smakar projektarbete och känner mig lite instängd. Jag kan det här. Jag kan det här. Alldeles för bra. 

Jag hänger upp verkligheten på småsaker. Jag går runt i kläder jag inte kunnat ha på flera år för jag har rasat i vikt nu. Jag chattar med Malek i timtal, bara för att försäkra mig om att jag inte hittat på honom. Det är så sjukt. Det är som att leva med konstant déja vu. Och det är nyårsafton och jag vaknar med en tanke som tar luften ur mig: fan. Jag åker tillbaka imorgon. 

Tanken på jobbet får mig att tappa balansen. Någon säger telefon och jag vinglar till, jag berättar om en jobbarkompis och måste hålla mig i något. Pappa frågar hur är läget och jag börjar gråta. Jag vet inte vad det är men jag har aldrig hatat något så mycket. Vänner och familj och pojkvän ler och säger att det är naturligt att hata sitt jobb. Mina ögon bränner och jag skakar på huvudet, nej, ni fattar inte, det är mer än så, det är bortom att bara otrivas, jag går fan sönder varje gång jag går dit. Och ni ler igen och säger okej men ni förstår fortfarande inte. Det är okej. Bara ni fattar att det suger just nu. Att jag är ihålig och trasig just nu. Att jag bara behöver kärlek just nu. Att det är tufft just nu. 

Och det är nyårsafton och jag ska käka middag med familj och sen fira in 2013 med vänner. Det är bra. Jag spelar mycket gitarr och har sjungit mig hes och träffar Alice och det är bra. Jag dricker en jävla massa te och Skypar med Malek och stökar till mitt rum och provar förundrat gamla kläder och det är bra. Det är tufft just nu men det finns saker som är bra. Jag klamrar mig fast vid det och Alice ger mig choklad och det är bäst. 

Gott nytt år, vänner. Jag skriver en årskrönika nån annan gång. Nu ska jag fucka upp mina fingertoppar lite mer på gitarren och sen pressa ner fötterna i mina skyhöga klackar. Kärlek. 

 

Visst är det lite naivt, men jag önskar bara att det var lättare. 

Jag läser igenom blogginlägg från längesen och jag slås av tryggheten. Det var för mycket av den och det var det som var problemet, men nu kommer jag på mig själv med att sakna det. Jag vill inte oroa mig för att bli kickad från ett tredje jobb. Jag vill inte oroa mig för hyran. Jag vill inte oroa mig för att Malek vill till Libyen. Jag vill inte oroa mig för universitetsansökningar. Jag vill inte oroa mig för mitt förhållande. Jag vill inte oroa mig över hur sönder jag kan vara. Det enda jag vill behöva oroa mig för är en inlämning, att lukta rök efter en utekväll, vad jag ska käka till middag, om jag ska hinna till vagnen.

Jag är bara - så - jävla - trött. Utmattad.

Jag vill inte säga det för jag vill inte erkänna att det är sant, men det är det. Jag är så in i benmärgen slutkörd av att hela tiden oroa mig. Det sliter för hårt på skalet av frihet som hittills skyddat mig från de djupaste svackorna och nu är det ingenting kvar mellan mig och omvärlden. Jag är Jacks blottade nerv. Och fan. 

Jag stirrar mig blind på helgen. Idag är sista skiftet innan jag tar julledigt fram till 2a januari. Ikväll ska jag fira med att försöka stränga om en gitarr som Malek köpte till mig (för han visste hur mycket jag saknade musik, sa han - jag menar, vafan? Vem gör så?) och imorgon sova längelänge. Sen kommer jag stillsamt tillbringa helgen och juldagarna med Malek innan jag på Annandag Jul dimper ner på ett plan hem till Sverige ett par dagar över nyår. Jag förväntar mig många kramar och Queenhäng och kaffedejter. Och jag är så pepp. Jag behöver det här. Jag behöver semester från min oro. Jag behöver få vara liten igen. Jag behöver landet och jag behöver min egen säng och jag behöver mina vänner och jag behöver mitt objektiv och jag behöver krama min mamma och jag behöver spela piano och jag behöver min duffel och jag behöver välja det här igen. Just nu vill jag bara lägga armarna över huvudet och gråta för jag är Jacks blottade nerv. Jag har sagt att det ordnar sig så många gånger att det inte betyder nånting längre. Jag behöver ladda batterierna. Jag behöver en paus. 

 

Det som pågår härborta. 

Jag fick fundraiserjobbet och har jobbat några dagar och har aldrig hatat någonting så intensivt. 

Visst är det för en bra sak. Mycketmycket bra. Jag är på en kampanj för NSPCC, typ som BRIS eller nåt liknande, fast mycket större. Jag kan praktiskt taget scriptet i huvudet. Men många jag ringer blir så lacka. Hur fick du det här numret? Jag ger för fan redan till välgörenhet, låt mig vara! Jag har precis förlorat jobbet, jag har inte råd säger jag! 

För vi måste fråga tre gånger. Tre jävla gånger. Visst är det för en bra sak, men för helvete. Det är människor vi snackar om. Vill de inte så vill de inte. Vissa lägger på i örat. Vissa blir förbannade. Vissa är senila. Vissa är ensamma. Vissa är skittrevliga. Vissa ger till och med pengar. Men de flesta ber mig bara vänligt men väldigt bestämt att hålla käft. Utan mina underbart mysiga jobbarkompisar, Livvie, Stephen, Simon och The Lukes, så hade jag slutat för länge sen. Jag hatar fan det här. 

Jag gråter på väg till jobbet, jag gråter på väg från jobbet, och ibland gråter jag till och med på jobbet, och sen kommer jag hem och så kläcker min pojkvän ur sig att han känner för att sticka till Libyen och vara engelskalärare där i ett halvår, och jag gråter så till den milda grad att jag ser ut som en seriefigur med mascarasvarta tårstrimmor på kinderna. Fuck fuck fuck fuck fuck säger jag, vi fixar det säger han, jag älskar dig säger han, sen kan vi plugga på universitetet säger han, vi fixar ett eget ställe säger han, fuck fuck fuck fuck fuck säger jag. 

Jag är trött, vänner. Jag är så in i benmärgen trött på att oroa mig, grubbla, snåla, vara rädd. Nån sorts sluss har öppnats i mig och jag gråter så mycket nu. Vaknar med svullna ögon och bara oroar mig för... allt. Jag önskar att det kunde vara lätt. Att jag kunde slappna av. Att jag kunde åka hem över jul och få vara liten igen. 

Men. On a more positive note. Kom att tänka på det här med Luciafirande häromdan när jag skulle försöka förklara för Malek vad vi gör vid jul i Sverige. Så basically, sa jag, så klär alla ut sig i vita dräkter, går i procession och sjunger psalmer, och följer en brud med en krona av levande ljus. Han gav mig en mycket underlig blick. Ja-ha, sa han. Nej nej, skrattade jag. Det är inte alls som det låter. Det är inte så religiöst egentligen. Eller, det är för att hylla ett kristet helgon. Men det är bara en tradition, egentligen. Och tjejerna har ljus i händerna och killarna har vita toppiga hattar och små spön med stjärnor på och sen äter alla saffransbullar och dricker varmt kryddat vin. Ja-ha, upprepade han och tittade rakt fram. Ähmäh, sa jag. 

 

Jag sitter på bussen och tjejen mittemot mig luktar rutten fisk. 

Jag vill inte tänka det för det är så elakt men tanken har etsat sig fast, och jag vrider huvudet i en lätt onaturlig vinkel mot fönstret för att undvika lukten. Och jag är sen. Hjärtat bankar av stress och oro och koffein och utanför fönstret snöregnar det. Busschauffören chillar stenhårt. Snackar med resenärer och tar det lugnt på hållplatserna. Min jobbintervju börjar om fem minuter och jag vet inte ens hur långt det är från hållplatsen till byggnaden jag ska till. Jag försöker tänka lite zen, lite tao: finns det en lösning till problemet? Ingen idé att oroa sig. Finns det ingen lösning? Ingen idé att oroa sig. Så ja. Nej. Jag flippar ur. 

Jag kubbar över några övergångsställen och stormar flåsande in i en lobby nånstans och fyller i ett besöksformulär i recpetionen. En handfull människor betraktar mig under tystnad. Jag frågar tre gånger vilket datum det är innan jag hör att tanten i receptionen står och upprepar fifth. Fifth. FIFTH. Jag ler dumt och ger henne pappret. Tanten vinkar till en man och säger we've got another one for you. Killen nickar, och med vår lilla grupp i släptåg tränger vi oss in i en hiss och hamnar i en sorts konferenslokal där vi fyller i papper och sedan gör vi ett testsamtal där vi pressar en imaginär bidragsgivare på pengar för cancerforskning. Det är det jobbet går ut på, alltså. Som en telefonförsäljare fast de kallar det fundraiser. För välgörenhet, alltså. Cancer och Röda Korset and shit. 

Jag vet inte. Det går okej. De ber mig komma tillbaka dagen efter för att ha en träningsdag. Jag ler mitt charmigaste leende, lämnar in mina papper och säger cheers, see you tomorrow. 

Jag går hem och flänger ihop vad jag än kan hitta i frysen, blandar pasta med spenat med quornfärs med sweet chilisås och äter lite besviket och väldigt snabbt innan jag bättrar på sminket och power walkar till secondhandaffären jag precis börjat volontärjobba i. Och. Jag måste få säga. Det är så trevligt. The store manager, Richard, skämtar ofta och skrattar mycket, och första gången jag träffade honom började han kalla mig Lis. Så när jag ropar på honom från lagret hojtar jag Rich! Hey where you at yao, och han skrattar högt och gör en kopp te till mig. Två-tre timmar förflyter på liknande sätt. Jag lär mig kassan och rotar fram CD:s och price tagar kläder och badmattor. Småpratar med folk och medarbetare. Är förvånansvärt trygg. Trivs. Sen går jag hem och kollar på Harry Potter. 

 

Så. Provjobbet som blev heltidsjobb blev, tja, icke-jobb, men i ärlighetens namn är jag glad att slippa därifrån. Chefen skrämde skiten ur mig och Babs jobbade bara ett par timmar i veckan och stället var så jävla... gult. Så jag är tillbaka på ruta ett, bara lite argare, lite stadigare, lite kaxigare, en lite självsäkrare fasad framför alla mina gamla rädslor som välkomnar mig tillbaka som gamla vänner. 

Jag försöker sikta lite högre den här gången. Försöker. Söker volontärjobb på en second handbokaffär för att få lite säljerfarenhet, och när jag kan få det på CV:t tänker jag söka säljprylar över hela stan. Mailar lokaltidningen och gör reklam för mig själv, säger att jag skulle bli en sjuhelvetes fotojournalist. Sätter ihop en portfolio. Dricker improviserad hemmagjord mocha och driver sammabitet på mig själv, fuck it, du ska fan inte ge upp. Sen går jag leriga regniga skogspromenader med Malek, dansar till funk på jazzklubb med parallallklasspolare (i plural!), dricker mycket te och sover länge bredvid Elin i dubbelsängen. Och för första gången börjar jag sakna er ordentligt därhemma. Det är oroande. Sedan de första kaotiska dagarna här i Brighton har jag knappt längtat hem överhuvudtaget, förrän nu. Jag saknar tryggheten. Jag saknar mina vänner. Jag saknar mina föräldrar. Jag saknar mina dampiga småkusiner. Jag saknar vårt sommarställe. Jag saknar att inte ha den här ständiga orosklumpen i maggropen som tynger ner mig för varje steg jag tar. Jag saknar en jävla massa saker därhemma. Men jag saknar inte klaustrofobin som för mig är inbyggd i själva gatorna i Göteborg. Saknar inte rastlösheten, melankolin, meningslösheten, ofriheten, saknar inte alla orsaker till att jag stack i första taget. Det är bra att jag är här, just nu. Det är som det ska vara. Men jag saknar er i alla fall. Och ibland är jag liten och rädd och orolig, även här. 

 

Och du vill inte låta som en dålig romantisk komedi men du kan inte riktigt låta bli. 

Ni tar tåget en förmiddag till London, solen piffar upp höstfärgerna som hittills undgått Brighton, han bläddrar i tidningen, läser upp nåt slumpmässigt stycke medan du tittar ut genom fönstret, han kysser dig mellan artiklarna, fattar din hand när ni går av. Du skrattar för dig själv, fan, vilket jävla couply couple ni är, men du är inte riktigt säker förrän han i biljettbåset ber om ett Oyster Card till sin flickvän. Efteråt smyger du in din hand i hans och säger retsamt so I'm your girlfriend now, am I? och han ler och nickar och pussar dig på huvudet. Och dagen fortsätter. Ni går på marknader, fotoutställningar (du kramar sönder hans hand och stirrar med gapande mun på foton som tar luften ur dig), tittar in på ett litet galleri, skrattar åt hur ni inte fattar konsten, han väntar tålmodigt när du mitt i ett steg fryser till och sliter upp kameran för att ta femton kort på en rökande vietnames, ni promenerar längsmed Themsen och delar på ett par vantar. Och du tittar på honom ibland och undrar hur det gick till. Hur det libyska bombnedslaget med hipsterglasögon gick från kollega till vän till dejt till pojkvän, din pojkvän, du, som egentligen bara blir kär på avstånd. Du som har fulländat ensamheten och gjort den till en konstform, du som måste integrera detta nya faktum i din självbild. Du vet inte hur det gick till och för en gångs skull bryr du dig inte. Och du märker hur folk på stan tittar på er, de blänger, ler, vissa gör märkliga ljud, och du förstår dem, för du är nästan avundsjuk på dig själv. Du hör hur fånig du låter, om du var någon annan hade du sagt åt dig själv att hålla käft. Du vet att du sticker i folks ögon och att du gör ont i dem. Men det är din tur nu, du har sparat din lycka och har den tillgodo nu, så även om du vill så tänker du inte be om ursäkt. Du ler vänligt mot deras grimaser och lägger armen om hans midja. För du får också vara lycklig. 

 

Så. 

Provjobbet blev fulltidsjobb och nu sitter jag här. Triple Chocolate Cookie i hand, Cat Stevens från Hannahs högtalare, ångande tekopp bredvid laptopen. Och de senaste dagarna har bara varit... bra. En vän frågade precis om jag hittat Englandlunken, Brightonvardagen. Och ja, det har jag väl, på ett sätt. I alla fall i det att jag känner mig hemma här nu. Jag har vänner här nu. Jag kan, grovt, stan och hur den funkar nu. Jag har ett jobb nu. Jag har landat här nu. Min tvåmånadersanniversary kom och gick häromdan utan nån större uppståndelse, men det känns som så mycket längre. Vissa saker känns så självklara, på nåt sätt. Som strandpromenaden nån minut från vår lägenhet, de blankpolerade gångarna på Tesco, de öde gatorna på väg hem från en restaurang, att kommendera hostelpolare att göra te till mig, jag vet inte, det är småsaker som är så självklara nu att jag inte ens kommer ihåg dem. Just nu hör jag hemma här. Jag kommer inte alltid göra det, tids nog kommer jag säkert dra vidare och hitta nånting annat, men just nu, just här, så är detta rätt. Det klickar. 

Men ja. Jobbet alltså. 

Det är ett litet, väldigt gult ställe praktiskt taget på andra sidan gatan, kanske 150 meter bort. Mina jobbarpolare verkar mycket trevliga, alla är tjejer i olika åldrar, varav den äldsta heter Babs (Barbara, men ingen skulle kalla henne nåt så seriöst som Barbara, nej, hon heter helt enkelt Babs) och sprider bubblande skratt och spontankramar och skotska mysko skämt omkring sig. Hon går runt med pigga små ögon, ett huvud kortare än alla andra, och sjunger tankspritt och kallar oss good girls. När jag blir äldre vill jag bli Babs. Legend. I övrigt lär de mig vänligt att göra kaffe, och jag står där vid kaffemaskinen och ser mig nervöst omkring med händerna om en milk jug med skummande, fräsande mjölk och fumlar med kaffeshotsen. Mina kollegor ler mycket mot mig och rör ofta vid mina axlar, och jag känner mig trygg med dem. Och det betyder så mycket. Med lite koffein i blodet trivs jag oförskämt bra, än så länge. 

Jag vill säga så mycket mer men jag vet inte vad. Jag vill förmedla livet här, på nåt sätt, men har ingen aning om hur. Så jag nöjer mig här, och återkommer en annan dag. Ha det fint, vänner. 

Så. Mm. Vad har jag för mig nuförtiden.

Jag provjobbar på ett litet café 150 meter från vår ytterdörr, går på intervju hos McDonald's (DON'T JUDGE ME), pratar i telefon med hostelpolare, fikar med parallellklasspolare, hänger med Malek och hans rumspolare, skjuter fyrverkerier i en kolsvart öde park, lär mig udda fraser som [ana jiha:na] (jag är hungrig), [wahashtni keti:r] (jag saknar dig) och [mah-boo:l] (jackass). 

Och det finns så mycket mer jag egentligen vill säga, men mitt huvud är en dålig retake av arabiska våren och det är ändå bara brottstycken, fragment av småsaker, som bubblar upp till ytan och sedan sakta virvlar bort igen. Saker som ni inte bryr er om. Saker som den mystiskt matiga lukten i korridoren till vår lägenhet, färgen på överkastet i Maleks och Toms rum, den lite torra känslan i h-ljudet i mah'bool, mjukheten i en färsk brödskiva på provjobbet, ljudet och rytmen av nyckeln i låset, skärpan i gitarriffet i min väckarklocka, doften av min parfym i halsduken, hur jag tagit för vana att titta på havet från vardagsrummet för att bedöma vädret, kassörskans vassa leende på Tesco, kylan som biter i kinderna när jag går hem på öde stjärnklara gator sent på småtimmarna. Jag tänker sällan på stora, djupa livsavgörande saker nuförtiden. Det händer, men oftast går jag runt och bara är så jävla mycket. Flyter. 

Och ni vill inte höra hur lycklig jag har blivit. Hur jag inte vill gå och lägga mig, för jag inte vill slösa bort min värdefulla tid med att sova. Jag vet att det är så fucking provocerande. Jag ber om ursäkt för det. Men det här har ingenting med er att göra, det här är bara min pryl. Och jag vill berätta hur lycklig jag har blivit, för jag måste berätta det för någon, se det svart på vitt, för att kunna tro på det. 

Det är inte det att livet härborta är perfekt. Det är det inte. Nej. Men det är nånting med friheten här som bara gör allting okej. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag tror det är nåt i stil med: okej, så jag är arbetslös och luspank. Men jag har i alla fall valt att vara här. Jag väljer detta. Och så fort jag påminner mig själv om att det här är mitt val, så känns allting lite mer okej. Ingen sa åt mig att åka hit. Ingen sa åt mig att göra det jag gör, på samma sätt som stat och familj och sociala konventioner och mitt eget förnuft sa åt mig att trots min själs högljudda protester gå till skolan varje dag i tretton år. Det här är jag. Det här är mitt val. Och jag kan inte ens börja förklara hur mycket det betyder. 

 

Och jag måste få säga. 

Privyet, kak vaschi dela? 

Spasiba, u menya'wschte chorosho. 

Eller: 

Marhaban, keef halak? 

Ana kwayas, shukran. 

Jag kan hälsa och fråga hur läget är. PÅ BÅDE RYSKA OCH ARABISKA! Haha! Fattar ni! 

Nej, antagligen inte, för jag fattar inte riktigt själv. Varför jag sitter och fnissar som en femåring, alltså, varför jag går runt i lägenheten och mumlar på ryska och arabiska för mig själv, varför jag tycker det är så överjävligt kul. Och det spelar väl ingen större roll, egentligen. Men jag har en teori. 

Min teori är att jag de senaste månaderna, sen studenten, alltså, har varit så trotsigt och desperat inställd på att jag tamejfan inte ska plugga igen på minst ett år, kanske mer, antagligen mer, för tanken på att gå tillbaka till nåt som liknar gymnasiet har bara gett mig spykänslor. Sen har jag också supit bort alla mina hjärnceller på pubcrawls ute i Europa samt på Queens uteservering. Jag har inte orkat tänka. Jag har viftat med handen åt min före detta intelligens och sagt visst, visst, jag kommer till dig snart. 

Det var innan jag fick sparken från mitt jobb. Innan jag började prata om att åka Transsibiriska Järnvägen. Innan Malek lärde mig att presentera mig själv på arabiska. Så igår YouTubade jag crash courses i ryska och arabiska. Och satt och skrattade lyckligt för mig själv, upprepade förundrat fraserna som knastrade genom högtalarna, smakade på orden, satte ihop små meningskonstruktioner, överföll Hannah och Elin när de kom hem från jobbet, PRIVYET, KAK VASCHI DELA BITCHES, presenterade mig själv på facebookchatten för en imponerad Malek, sög åt mig allt nytt som en råuttorkad svamp. Och jag kan inte låta bli att le vänligt åt mig själv, för det blir så tydligt: jag älskar fan fortfarande att lära mig saker. Inte att plugga. Nej. Men att lära mig. Jag är en kunskapsslampa och min nyfikenhet en stenhård pimp. Det ändras inte bara för att jag tagit studenten eller supit bort min intelligens. Jag är fortfarande nyfiken. Nya språk får det fortfarande att kittlas i hjärnbarken på mig. Och jag ville bara säga det. Jag är så trött på jobbansökningar och pengaknussel och denna ständiga fucking oro, men jag är fortfarande nyfiken. Och jag kan fortfarande lära mig ryska och arabiska. Trots att jag är luspank och arbetslös. Hah. 

I Breakfast at Tiffany's introducerar kära miss Holly Golightly uttrycket to have the mean reds. Det är som att vara rädd men inte veta för vad, säger hon. Jag trodde att jag visste vad hon menade, men när jag vaknade imorse blev jag expert på området. 

Klockan ringer och jag känner bara: nej. Jag är inte redo. Snälla. Jag är inte redo att vakna än. Men det ger mitt alarm såklart blanka fan i och fortsätter envist ringa, och jag sträcker mig med ömmande muskler och stänger av skiten. Stirrar upp i taket och identifierar plötsligt trycket över bröstet - rädsla. Jag försöker sätta fingret på orsaken till den medan jag långsamt gör frukost i en tom lägenhet, äter, slötittar på facebooks nyhetsflöde, kollar mobilen, duschar, fixar till ett cover letter, äter lunch, men nej. Jag vet inte. Jag är halvt paralyserad av rädsla idag men jag vet inte för vad. 

Kanske är det för att inte få ett jobb. För att skämma ut mig totalt när jag lämnar in CV:n. För att killen jag dejtar ska, efter att hängt med mig hela dagen igår på en klätterfabrik (fråga inte), bestämma sig för att jag inte är nåt att ha. För att min lön inte ska ha kommit in på kontot. För att allt jag har här ska rinna mellan mina fingrar och försvinna. Kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte var redo för den här dagen och att jag är liten, gråtfärdig och vettskrämd idag. 

Det går över. Oroa er inte, för det gör inte jag. Det här är en bugg i systemet, och allt jag behöver är en god natts sömn för att reboota och bli mig själv igen. En god natts sömn och kramar. Mycket kramar. Jättemycket kramar. Och lite choklad. Holly Golightly har Tiffany's. Jag har choklad. I'll be fine. 

 

Och hur ska jag förklara det här. 

Det händer ibland, med lite ojämna mellanrum. Jag känner ju igen det nu. Den där klådan i hjärnbarken, hjärtats dubbelslag och min tunga andhämtning. Den existentiella rastlösheten, typ. Och det närmaste jag kan komma att beskriva det: kreativ förstoppning. 

Det behöver inte vara nåt speciellt som utlöser det, egentligen. Alltsomoftast är det inte det. Jag bara kommer på mig själv med att en dag vara på gränsen till att sprängas, utan att veta hur jag kom dit, och jag behöver behöver behöver få utlopp för den emotionella storm som kaosar i mig men jag vet inte hur för allt jag gör oavsett om det är texter eller låtar eller foto blir bara skräp och det räcker inte och hela tiden dånar hela jag av saker som bara vill ut men jag är emotionellt och kreativt förstoppad så jag går runt som en tickande bomb och gnisslar tänder och försöker förgäves skapa nåt som ska uttrycka allting samtidigt och tillräckligt men ju mer jag försöker desto sämre går det såklart. 

Till slut kommer jag ge upp. Jag kommer sätta mig ner och tvinga mig själv att slappna av och låta huvudet sluta snurra så jävla fort. Jag kommer acceptera att jag är inlåst i mig själv med det virrvarr av tankar och känslor som stormar runt, och jag kommer säga till dem: okej. Vi sitter i samma båt. Hur gör vi det här mer hanterbart? 

Och det kommer räcka. Allting kommer stanna av och lydigt sätta sig ner och moget prata med mig. För allt mitt kaosande inre vill, tror jag, är att bli uppmärksammat. Det låter mig inte ta genvägen genom kreativa medel och bara bli utslussat, ibland vill det att jag faktiskt tittar ordentligt på det, faktiskt ser det. 

Jag kommer titta på mitt inre och lyssna, nicka, jag kommer ge det den uppmärksamhet det så högljutt kräver. Till slut. Men jag är inte där än. Jag sitter här sent på kvällen medan Hannah och Elin har gått och lagt sig, och jag försöker fortfarande desperat skita ur mig nåt kreativt nog för att lätta det emotionella trycket. Jag smygfiser ur mig pretentiösa textfragment och nynnar tveksamt på nån halvsammanhängande melodi, hela tiden plågsamt medveten om att det inte räcker, att det inte kommer räcka. Men om jag inte försöker så kommer jag ju aldrig få veta. Så jag skapar saker tills jag ger upp. Och sen läser jag igenom det jag precis har skrivit och garvar när jag inser att det är en stor fet hög stinkande skit. Men jag fortsätter förgäves försöka i alla fall. Det är mitt laxativ. 

Och folk säger att jag inte är charmig. Tss. 

 

Okej, då är det väl dags. 

Har försökt undvika det här, skjuta upp det skjuta bort det skjuta ner det, för det är ju... pinsamt. Själva definitionen av ett misslyckande och jag fucking hatar att misslyckas. Meneeeh. Min chef kickade mig häromdan. Skrev ett mail och bara så, så var jag arbetslös. Effective immediately. Mailet var väldigt luddigt. Oklart. Men summa summarum: jag jobbar inte kvar på Café Coho längre. Bah så bah. Jag såg det inte komma överhuvudtaget. Chocken. Hur duken rycks undan under fötterna. Den kalla vassa rädslan. 

Det har tagit ett par dagar för det att sjunka in, för mig att hitta mina fötter igen. Jag vacklar fortfarande, rent jävla brutalt ibland. Det lär dröja innan jag står helt stadigt igen. Men jag börjar så smått komma igång, skriva om mitt CV, googla efter jobb, prata med folk, integrera detta nya faktum i min världsbild. 

Fuck it, jag ska söka fotoaffärer nu. Kanske svensktalande customer service representative för American Express. Caféjobb också, såklart, men vafan. Jag vill prova nåt nytt, nåt annat. Nåt jag faktiskt vill göra. Jag är såklart smärtsamt hjälplöst underkvalificerad för det allra mesta, men om jag inte provar så får jag ju aldrig veta, eller hur? Så... jag ska prova. Trotsigheten pulserar med varje hjärtslag, för fa-an, jävla idiotchef, om det är så du vill ha det alltså, då ska du få se, jag ska inte låta din jävla småsinta trångsynta idioti sabba för mig, jag ska ta det här som en fucking möjlighet och jag ska bli så mycket bättre än din helvetiska ursäkt till café. Och så stirrar jag på skärmen, min häftiga andhämtning lugnar sig sakta och jag vill radera allt jag precis skrev. Det är inte sant. Visst kan jag på ett sätt se detta som en möjlighet, men min (föredetta) chef är ingen idiot. Han gör det han måste göra. Han hade kunnat göra det bättre, snyggare, men det är inget personligt. I get that. Det är tragiskt att det är så branschen är, men... det är det. Jag kan inte vara arg. Det är ingens fel. På något sätt har jag accepterat det, och godtagit att det bästa jag kan göra är att gå vidare så snabbt och fullt som möjligt. Jag tror jag kommer ha kvar mina gamla jobbarpolare och jag vet att jag kommer skaffa nya. På nåt sätt. Och hela tiden blir jag stöttad och uppmuntrad av mina vänner här, gamla som nya, precis som vänner och familj därhemma. Ni slipar slökant på rädslans vassa kanter och hjälper mig försiktigt tillbaka på fötter. Jag älskar er för det. Och jag behöver det. 

 

Och jag funderar på det här med kommunikation. 

Klockan är nånstans strax innan dagen efter och jag sitter omgiven av lättklädda dansande studenter med ett glas gratischampagne i ena handen och min iPhone i den andra, som jag apatiskt stirrar på. Killen jag var på dejt med (fortfarande: DEJT! Haha! Vafan!) skulle hängt med ut, men bangade plötsligt. Han har varit sval, opersonlig, på sms, jag är så jävla sårad. Han ska egentligen laga mat till oss imorgon men tonen är så kylig. Så jag skriver så ödmjukt jag kan mellan de vettskrämda champagneklunkarna: bara om du fortfarande vill. I'm not trying to be funny, utan bara erbjuda dig en enkel utväg om du inte känner för det. Jag skulle fatta, vet du. 

Han skrattar åt mig, kallar mig söt. Säger att det är klart han vill komma och laga mat åt oss. Att han vill stöka till i köket och krypa upp i soffan med en film. Jag slappnar av en aning. Och jag vet att det är en så liten, mikroskopisk jävla grej, men för mig är det stort: jag visar klart och tydligt att det känns som nånting är fel. Jag säger det. Jag, med min historia av att undvika konflikter tills de blir preskriberade. Jag konfronterar. 

Det är ett par timmar senare och jag trängs i en säng med min irländska hostelpolare och hans tjejkompis. Hon sover och andas långsamt bredvid oss, jag och snubben ligger och snackar viskandes. Först vill jag vara väldigt tydlig med att polaren är just bara en polare, vilket vi båda är medvetna om och har pratat om. Sen vill jag berätta om hur många gånger, och på hur många olika sätt, han säger att jag är vacker. Inte på något raggigt sätt, utan bara... vänligt. Som om han vet att det är precis det jag behöver höra, eftersom jag fortfarande inte tror på det. Och jag menar, varför skulle jag? Den enda som kallar mig vacker annars är min mamma, och när resten av världen säger åt mig att jag borde gå ner i vikt köpa nya kläder ha snyggare hår träna oftare sola mer, så... räcker det inte. Jag är ledsen, mamma. Du har gjort ditt bästa. Men det har inte räckt. Och där i gryningsljuset i hans rum säger polaren att han kommer fortsätta säga det till mig, tills jag tror honom. Och jag väntar. På att han ska börja garva, driva med mig, håna mig, säga gick du på den lätta! Du är fan inget speciellt så schas och stick och brinn nu va. Men han ligger bara där tyst och sömnig. Jag tittar in i väggen och tänker: varför säger vi inte det här till varandra oftare. Om vi vill kunna vara nöjda med oss själva undrar jag om vi inte får börja med varandra. Bekräfta våra nära och kära precis som de är, berätta för dem hur värdefulla de är, säga att de är vackra om vi tycker det, så att när någon säger det till oss, så kanske vi kan ta till oss det. Vi kan inte ge reklamerna och skönhetsindustrin rätt. Och jag tror att motståndet börjar med att vi förutsättningslöst bekräftar vänner och familj. Och jag tror att vi måste kommunicera mera. Och jag vet hur jävla skrämmande det är. 

 

Två saker. Först: 

Jag är på väg att bli förkyld och halsen skaver när jag går in på cafét vid Churchill Square och petar min irländska  gamla hostelpolare i sidan. Det var längesen vi sågs. Jag köper te, vi småpratar lätt och ledigt, det känns inte som längesen. Jag förväntar mig inte egentligen så mycket av samtalet, men verkligen inte den emotionella bergochdalbana som följer. Jag vet inte ens hur det börjar. På något sätt viker samtalet in på lycka och rädslor, nånting sånt, och jag finner det för gott att nämna att vet du vad jag är faktiskt ganska trasig, killen säger att jag borde vara lycklig ändå, vi pratar lite i mun på varandra tills jag nästan skriker men du fattar fan inte hur sönder jag är!, och där, då, när han tystnar och jag plötsligt måste förklara - ansikte mot ansikte, IRL, inte abstrakt och i text - så blir jag bara... överväldigad. Jag tänker på hur dåligt jag faktiskt har mått, utan att nånsin egentligen kunna förklara varför, på alla mina komplex och förlamande fucking rädslor, på hur jag inte har nån aning om hur jag ska vara lycklig när melankolin är så djupt rotad i själva essensen av mitt jag, och nånstans mellan mina grammatikfel och taffliga liknelser börjar ögonen svida. Min polare rynkar plötsligt pannan och lutar sig framåt, frågar om jag är okej, jag nickar ostadigt, skrattar nervöst, jaa ehh jag... tror det. Han hämtar vatten och servetter och lägger armen om mig och jag sitter där och fattar inte. Jag har tänkt på det här innan. Länge. Skrivit om det, grubblat över det, dampat på det. Men inte riktigt... pratat om det. Det berör nånting. Öppnar nån dörr på glänt, släpper ut skit jag inte visste att jag bär på. Det är inte vad jag förväntade mig av fikan. Men det behövs inte mycket mer än så. Vi sitter sådär en stund, tysta, andas i takt, jag betraktar hur mina tankar sakta lugnar sig. Jag rätar på mig. Snubben ger mig en lång blick. Är du okej? Jag nickar, stadigare, säkrare. Ler. Och nånting har förändrats mellan oss. Blivit sannare, djupare, murarna har blivit så mycket tunnare. Människor kan förvåna en. Vi kan förvåna oss själva. 

Sen: 

jag har satt mig på diskbänken på jobbet, den är lite ranglig men det skiter jag i. Tracy är arg för nånting, chefen, tror jag, på hur allting är (o)organiserat. Jag äter tyst på min lunchmacka och dinglar med benen, lyssnar, nickar. Och sen. Sen hör jag mig själv låta så jävla klok. Jag lägger fram ett scenario där hon snackar med chefen, hur hon kan vinkla sina synpunkter på ett konstruktivt sätt, så att alla blir glada i slutänden. Tracy nickar eftertänksamt. Good point, säger hon. Och jag blir tyst igen och gör stora ögon åt mig själv. Ja. Vet du vad. Jävligt bra poäng. Min mamma hade kunnat säga det jag precis sa. Det låter plötsligt så smart, ödmjukt, konstruktivt, det låter som någon som... jag vill låta som. Jag som inte ens brukar gilla mig själv, jag önskar plötsligt att jag kunde vara min egen polare. För ett ögonblick ser jag mig själv precis som jag önskar att jag kunde vara. 

Vi kan förvåna oss själva. 

 

Jag ska inte vara den som är den, jag lovar. Den som är den som... jag vet inte. Men jag ska inte vara den. 

Men. Jag måste få säga. Jag blev bjuden på middag igår. Jag var på dejt. Tanken får mig fortfarande att skratta högt. Inte jag, surely. Vem som helst annars. Men inte jag. Det... händer inte mig. 

Och jag kan hoppa över att beskriva den lilla thairestaurangen i The Laines med den fantastiska maten, alla långa blickar och djupa skratt, språkbarriärerna och de rivna murarna, hur snabbt tiden gick och hur enkelt det var, och istället cut to the chase: jag fixar det inte. 

Alla mina komplex och rädslor bländar mig, får ner mig på knä, förstör mig totalt. Jag försökte få fram det, igår, försökte trevande åtminstone börja förklara hur trasig jag är, berättade om den svenska rädslan för att tappa ansiktet, om hur det gör att vi missar så mycket, försökte hinta om hur blyg och vettskrämd jag egentligen är. Och fortfarande verka uppåt och social och intressant, såklart. Berätta om alla anledningar till varför killen borde dra sig ur, och samtidigt få honom att inte göra det. 

Och jag tänkte på dem, alla dessa rädslor, över levande ljus och vinglas på The Mesmerist. Kontemplerade hur livrädd fucking skitskraj jag är, för allt. Allt. Hur illamående jag blir när ni säger att jag är så modig för att jag gör det här, hur självständig jag är, för ni fattar bara inte, eller hur? Ni fattar inte hur mycket allting skrämmer mig. Jag är planetens räddaste människa. Jag är inte modig, inte självständig, jag är vettskrämd och sönder. Och jag vet i ärlighetens namn inte om jag kan låta någon komma tillräckligt nära inpå för att se riktigt hur infekterad jag har blivit. Hur jag liksom, jag vet inte, ruttnar inifrån av allt jag ger upp, allt jag inte vågar. Hur jag sakta fylls av nån sorts stinkande överväldigande skam över min egen feghet, som läcker ut ur mina porer och sticker i era ögon. Jag vill inte att någon ska behöva se det. Det är ju tamejfan motbjudande. 

Så det vete tusan om jag kan låta någon bjuda mig på middag, och samtidigt vara övertygad om att jag snart kommer skrämma iväg honom med alla mina vassa hårda kanter. Det känns inte rättvist. 

Men... samtidigt. Om vi pausar. Bara kort. Mod? Vad säger ni? Är det att aldrig vara rädd, eller... att vara rädd och komma över det? Sätta sig över rädslan? Vara större än sig själv? 

Jag säger inte att jag lyckas. Tvärtom, jag misslyckas alltsomoftast. Men jag försöker. Mer än jag tror ni fattar. Konstant; varje andetag är en vansinneskamp mot rädslan för att bara existera. För varje misslyckande har jag klättrat över tiotals, hundratals berg som skrämmer skiten ur mig. Så kanske är jag egentligen planetens modigaste människa, bara i dvärgliknande skala. Kanske borde jag cut myself some slack. Inse att jag aldrig kommer vara perfekt, men att det är okej. Att jag är det. 

Och i vilket fall som helst så har jag i alla fall varit på dejt. Vad säger man. Typ. Lol. 

 

Och jag vet inte riktigt hur jag ska börja. 

Jag tänker mycket på det här med lycka, och jag tänker att om lycka var en valuta skulle jag vara en snuskigt rik riskkapitalist. Och jag tänker att med välstånd kommer den oundvikliga skuldkänslan. Det finns så många som mår så dåligt, och här går jag helt ogenerat och dansar på Brightons gator. Det gnager i mig. Det kan inte vara rätt. Så jag funderar på hur jag kan skänka bort min lycka, lite välgörenhet, liksom, och bara behålla så mycket att jag är överlag nöjd med tillvaron - för bara det, att vara nöjd, är mer än jag nånsin vågat hoppas på. Jag har alltid velat bryta mig fri från någonting, utan att riktigt veta vad. Och det är därför jag ler brett mot främlingar på stan och ger växel till högljudda uteliggare trots att jag inte har råd och står och sjunger i disken och dansar lite bakom kassan, och hela tiden ler jag, för jag kan inte sluta. Och jag märker att ju mer lycka jag försöker ge bort, desto mer... tjänar jag. 

Sen hoppar mina tankar lite och jag slås plötsligt av hur jag alltid letar efter saker och människor som ska göra mig hel. Jag sätter allt mitt hopp och all min tilltro till just dem, förväntar mig att nu, nu, ni, det är det här som gäller, this is it. Det är det här som äntligen ska göra mig hel. Som ska göra mig oåterkalleligt lycklig. Inte bara tillfälligt, ofullständigt. 

Fattar ni vilket ansvar att lägga på någon? Vem fan vill ha allt det på sina axlar? 

Och jag börjar mer och mer inse att det hur som helst är en helt idiotisk tanke, jag menar, oavsett hur mycket jag älskar och blir älskad, så föds vi ensamma och dör ensamma, och tillbringar våra liv isolerade i våra huvuden. Vi kan bryta ner murar och ibland blotta oss själva totalt men vi kommer alltid vara små mikroenheter till människoindivider. Ingen annan kommer göra mig hel för de har inte de bitar som krävs. Det är bara jag som har det. Och det känns så ensamt. Och just den ensamhetskänslan, den plötsliga dämpningen av min extas, gör mig lägre än jag varit på flera veckor. En gammal rastlöshet börjar klia nånstans i de existentiella djupen. Det kanske inte är det här som ska göra mig hel? Brighton kanske inte är Svaret med stort S? Och det som skrämmer mig mest av allt är hur lätt det går att falla tillbaka i de gamla hjulspåren, hur lätt melankolin suger luften ur mig. Som om ingenting har hänt. Som om varken jag eller nånting annat har förändrats. 

Och sen tänker jag att det spelar väl för fan ingen jävla roll. Jag har inte varit helare de här senaste veckorna än någon annan gång, men jag har varit lyckligare. Så fuck helhet. Fuck gamla hjulspår och fuck överanalyser och fuck Svar med stora S. Kära huvud - nu håller du käften. Nu tackar du och tar emot. Nu låter du dig själv vara såhär lyriskt lycklig, och hör sen. 

 

På fika med parallklasspolare dök det mellan cupcakes och skrattattacker upp ett ganska intressant samtalsämne. Vi nickade allvarligt mot varandra, rynkade pannorna, hummade instämmande till den andras trevande försök att förklara. Det jag tror att vi båda försökte säga var att vi inte riktigt kände oss som oss själva här. Men på olika sätt. Och det tangerar på nåt vis den mindre identitetskris jag genomgår här borta. 

Nej, kris är inte rätt ord. Snarare... förändring. Klarifiering. Utveckling. 

Vi har en del rätt djupt liggande föreställningar om oss själva, eller hur, uppfattningar om vårt förhållande till omvärlden, som påverkar oss i allt vi tänker och gör. Små sanningar som vi betraktar livet genom. 

Jag Är Inte Överdrivet Social. Jag Är Inte Särskilt Snygg. Jag Är En Enstöring. Jag Är Inte Den Som Flirtar Med Killar Eller Vice Versa. Jag Har Svårt För Att Få Nära Vänner. Jag Är Alltid Bra På Det Jag Gör. Jag Är Inte Lycklig Av Mig. Jag Hatar Zucchini. Ni vet. Såna grejer. Små sanningar som har utkristalliserats under hela vår uppväxt, från en misstanke till en tanke till en uppfattning till en sanning. 

Så när vi rycks upp med rötterna och alla våra förutsättningar förändras? Kan vi vara samma människor när allt och alla omkring oss förändras? Hur sanna är våra sanningar när själva vår verklighet är under ombyggnad? 

Långsamt, trögt, med svårighet och motstånd tror jag att jag börjar se hur mina små sanningar slutar vara sanningar och inte tillhör mig längre. Obestridliga hårda fakta talar emot dem, så jag slutar tro på dem. Om jag bara tar en ordentlig titt på min nuvarande verklighet ser jag konturerna av nya sanningar. Fuck it, jag är social, jag hatar inte zucchini, killar flirtar visst med mig, jag får nya vänner, jag är inte alltid bra på det jag gör, och jag asgarvar för mig själv påväg hem från jobbet för jag är så lycklig av mig. Jag vet att det måste vara tröttsamt att höra, att jag har sagt det lite för många gånger nu. Men jag kan inte sluta förundras av tanken. Jag är lycklig. 

Det har bara gått en månad, men jag är inte samma tjej som satt och grät på planet från Göteborg. Kanske skulle jag bli hon igen om jag åkte tillbaka, men den här Brightonbruden är nån helt annan. Jag vet inte om det är för att jag ser mig ur mina nya vänners ögon, men den här stan förändrar mig. Och uteslutande till det bättre. Jag gillar den de ser. 

 

Tja, det var väl bound att komma ikapp mig till slut. 

Efter de senaste dagarnas delirium har jag gått på adrenalin och koffein, sprungit runt överallt och sovit för lite och skrattat för mycket och druckit precis lagom mycket vin. Det har gått fantastiskt bra förutom en liten, skavande företeelse, som jag lyckats ignorera fram tills idag: jag har inte haft nån lust att äta. Mat har helt enkelt äcklat mig. Visst har jag pressat i mig nudlar och gröt och mackor då och då, men bara velat ställa ifrån mig tallriken. 

Jag var trött idag när jag kom till jobbet vid tiotiden. Fick ont i ryggen vid elva. Tvingade i mig lunch vid tolv. Gjorde frustrerade gester till ringklockan som kallar upp mig från köket vid ett. Stod och stretchade vid två. Och mellan tre och sju var det bara en jävla mardröm av utmattning och för-nära-att-svimma och mage som vänder sig och svajande vid diskbänken och Jon som ger mig en spontankram och plötsligt oroligt rynkar pannan och jag som inser att svedan i ögonen är tårar och händerna för ansiktet och generat hulkande-garv och Jon som kommenderar mig till raststolen och hämtar en mocha till mig och är väldigtväldigt vänlig och jag som hela tiden försöker förklara och bortförklara alltså det är bara det att jag inte har ätit jag vet inte varför och det är jättemärkligt men jag är okej jag är okej jag lovar thank you hun och hela min kropp som känns som bly. Sen en psykedelisk ostadig trettiominuterspromenad hem med pitstop på Tesco's för att köpa prissänkt Ben&Jerry's och ramla innanför dörren och fulgråta rent våldsamt och däcka på golvet och bli kramad och ompysslad av världens bästa rumsvänner. 

Jag vet inte varför jag inte har ätit på så länge. Kanske har jag varit för uppe i varv. Kanske har jag druckit lite för mycket vin i alla fall, kanske är det bara nåt biologiskt lagg. Oavsett vilket så hoppas jag att en natts ostörd lång sömn och en ledig söndag och fika med parallellklasspolare kan återställa balansen, få mig att orka en vecka till. 

Men. The silver lining: det här påverkar knappt mitt humör överhuvudtaget. Jag är fortfarande barnsligt lycklig. Inte hysteriskt glad, nej, jag har sminkrester över hela ansiktet och ser i kors och vill bara kramas och vira in mig i ett stort täcke och gråta lite till, men det är bara tillfälligt och fysiskt, och jag vet det. Det förändrar liksom ingenting. Och det gör mig ännu gladare. 

 

 

Det regnar såklart. 

Jag, Hannah och Elin kryssar fram mellan vattenpölarna och kisar mot skyltarna på Prince Albert Street ett stenkast från mitt jobb i jakt på The Mesmerist, hukar oss under våra paraplyer. Jag kollar kartan på min iPhone med jämna mellanrum, vafan, det borde vara här, okej vi går lite till, och sen kommer vi fram. 

Vi möts av jivemusik och människor i lustiga kläder, en precis lagom instängd doft av öl och kondenserat regn från allas jackor. Vi snurrar runt mellan dansande par och skrockande after-workare, och längst in på övervåningen får jag syn på ett par hipsterglasögon och vinkar till Malek. Vi pressar oss fram och hälsar vitt och brett, Hannah, Elin, det här är Chloe, det här är Tracy, hej Jon älskling det här är mina rumskompisar Hannah och Elin, Malek darling allt bra?, hej jag heter Lisa trevligt att träffas, vi ska bara köpa nåt att dricka, kommer strax. Ett monstruöst stort vinglas och ett samtal med ett franskt pundhuvud senare går Hannah och Elin hem och jag följer med mina jobbarkompisar vidare. Hamnar på en lite regnblöt utomhussoffa och pratar i timtal med Jon, Malek och hans polare dyker upp, vi går in och dansar, jag headbangar till sällskapets stora förtjusning, vi dricker Rom och cola, vi tappar lite folk så det är bara jag, Jon, Jons pojkvän Tommy, Malek och hans kompis som drar till Casablanca, det spelar ett liveband, de gör hela världen funkig, vi dricker mer Rom och cola, vi dansar skallarna av oss, min basker åker fram, livebandet är fantastiskt, klockan blir några timmar för sent, Malek och hans kompis bor fem minuter från vår lägenhet så vi följs åt hem, de sista hundra metrarna fnissar och småsjunger jag för mig själv för jag har haft det så oförskämt, orättvist, ofattbart bra. Jag somnar medan världen fortfarande snurrar lite behagligt och när jag vaknar är det inte alls lika behagligt. Sju timmars jobb på det är verkligen inte behagligt. Men ändå. Alltså. 

Jag älskar mina jobbarpolare och jag älskar den här stan. Jag undrar om det alltid var meningen att jag skulle åka hit och göra exakt det jag gör, för oavsett vad som händer, så kommer jag alltid ha haft den här tiden. Även om allting skulle skita sig åt helvete mycket nu så skulle jag ha haft de här veckornas delirium av lycka, av förundran och fantastisk frihet. Jag hoppas att ingenting skiter sig. Jag hoppas att allting fortsätter vara precis såhär länge än. Men ändå. Jag tror inte att jag nog kan uttrycka min världsomvälvande tacksamhet, den knockar mig nästan ibland, får mig att tappa koncentrationen och koncepten. Vilket gör att det är okej att jag suger på mitt jobb just nu. För jag är nästan jämt omgiven av människor som får mig att tycka om mig själv i alla fall. Ja, vet ni vad, det är nog det jag älskar mest med Brighton: jag tycker om mig själv här. 

Det jag tycker sämst om med mitt jobb är mig själv. 

Jag är inte bra på det jag gör. Jag gör misstag i kassan, hör inte vad folk säger (varken kunder eller medarbetare), fuckar upp beställningar, hittar inte grejer i köket, diskar för långsamt, prioriterar fel, säger konstiga saker, jag räcker inte till. Jag hatar det. Jag fucking hatar det. Jag borde börja lära mig nu, borde inte glömma skriva bordsnummer, borde kunna hitta i köket, göra rätt i kassan, fatta dialekten, veta vafan som menas med en large cap with one shot and semiskimmed milk and one sugar to take away please MEN DET GÖR JAG INTE. Jag stirrar på den stackars kunden och känner mig gråtfärdig ibland. För jag är dålig på det jag gör. Jag räcker inte till. Och det gör så orimligt jävla ont. 

Nånstans i bakhuvudet piper en försynt liten röst att jag faktiskt bara har jobbat två veckor, knappt, och att det inte är så konstigt att jag inte kan allting perfekt än, att det är okej, att jag lär mig tids nog. Det är en mycket, mycket liten tyst röst, som knappt hörs över det öronbedövande dånande vrålet i varje fiber i mig som hånfullt dundrar du suger, du suger, ge upp och flytta hem igen. Vrålet tvingar nästan ner mig på knä ibland, får luften att gå ur mig. Den paralyserar mig när jag står ensam nere i disken, får mig att tappa rösten när jag försöker småprata med nån kund eller kvinnan på JobCentre Plus när jag ansöker om National Insurance Number. Vrålet är allting som är trasigt och infekterat i mig. Och det är mycket som är det, trasigt och infekterat. 

Jag är helt enkelt van vid att vara bra eller bäst på det jag gör. Om jag inte varit bra eller bäst på något så har jag inte gjort det. Jag försöker förstå varför det är så jävla viktigt för mig, det här med att aldrig misslyckas. Älskade mina föräldrar mig inte tillräckligt? Blev jag mobbad när jag var liten? Hände nånting traumatiskt i min barndom som jag har förträngt, och det är därför jag alltid måste lyckas bäst med allt? Jag fattar inte. Mina föräldar har älskat mig, jag blev inte mobbad, vad jag vet har jag inte upplevt nåt trauma. Så kanske är det bara vanan. Kanske är det bara det okända som skrämmer skiten ur mig, snarare än misslyckandet i sig. För mina jobbarpolare tycker inte illa om mig för att jag inte är lika bra som de, inte mina vänner eller min familj; min prestation har ingenting att göra med min person. Jag försöker tänka så, i alla fall. Och det tröstar mig litegrann, det faktum att jag kan tänka såhär, att jag kan hålla pli på mina tankar som vill löpa amok. Det är ännu en liten sak som jag tycker gör mig vuxen. En liten klippa att klamra mig fast vid. En liten sak som jag faktiskt gör bra.