Nattvakter Och Vin
Det är nästan midnatt men det är fortfarande dunkelt på Bergens kullerstensgator när jag släpar mig hemåt efter ett niotimmarsskift. Jag känner mig lite som Bilbo igen; för lite smör på för mycket bröd, lite uttänjd, liksom. Det är regn i luften och det känns som jag går genom en mardröm.
Att bara jobba går helt okej. Visst att det tar fem timmar att käka upp min lunch (en tugga i taget mellan en beställning och utförandet av den) och att jag får blodsmak i munnen av att prata och le så mycket, men det rör mig inte så mycket i ryggen. Det fixar jag. Men sen. Sådär 22.45. När nattvaktsfittorna kommer (förlåt. Jag säger inte sånt i vanliga fall. Det gör jag inte. Förlåt. Bara när jag lackar ur på riktigt). Jag har slitit som ett djur i nio, alternativt elva timmar, jobbat nonstop och hundra procent självgående (vilket jag bara nämner eftersom jag bara jobbat där i en vecka). Och det enda nattvaktsfittorna har att säga är: ahmen du har ju glömt det där. Och det där. Och det där. Hallå. Alla gör det.
Okej. Bara för att förtydliga. När jag säger jobba nonstop menar jag att det har varit kunder i butiken konstant. Och needless to say så går de före annat som behövs göras (fylla på i montrarna, tina grejer från frysen och så vidare), och därför har jag bara hunnit hjälpa kunder. Jag har rent fysiskt inte kunnat göra något annat. Men det tycker nattvaktsfittorna att jag skulle gjort ändå.
Inte ett vänligt eller tacksamt ord. Inte ett enda. Inte en hjälpande hand. Inte nåt okej jag fattar att du jobbat ett halvt dygn, vi är två pers, vi kan fixa det här, gå du hem och vila. Nej. Istället sätter de mig på att jobba en timme övertid med att fylla på och städa. Allt jag borde gjort under dagen, det vill säga.
Jadå, i-landsproblem, jag hör ju det själv. Men det är deras inställning. Deras jävla attityd. Men mest av allt är det hur de triggar den där infekterade delen av mig, den där delen som oupphörligen viskar att ingenting jag gör är tillräckligt, inte bra nog, jag räcker inte. Nattvaktsfittorna är uppåttjack för den delen av mig. Och vad jag hatar dem för det.
Jag går ostadigt genom Bergens backiga gator och måste kämpa med tänder och klor för att inte bryta ihop mitt på en väg. Det går halvbra. Ögonen bränner och jag andas sådär ytligt, men hur som helst, jag tar mig hem. Och möts av ett pyjamasparty i vår lägenhet.
Så fort jag sätter in nyckeln i låset hör jag mitt namn ropas, först frågande, sen lite jublande. Erik slänger upp dörren och strålar, hej, säger han, välkommen säger han, kom in och drick vin säger han, jag ser helt förstörd ut. Hur var jobbet, säger han. Jag lutar pannan mot väggen och börjar asgarva. Det blir för mycket. Det blir helt enkelt för mycket. Så jag går in och dricker vin och spelar ölspel och upprepar för alla som vill lyssna att nattvaktsfittorna kan gå och fista sig själva till döds.
Lite Vardag
Torget. Utsikt över Bryggen. Kl.01.27. Det regnar. Uteserveringen vägg i vägg med 7-eleven är packad med packade människor. Jag står lutad mot glasväggen iklädd min uniform (figursydd blåvitrutig skjorta, pösiga svarta arbetsbyxor) och käkar en korv. Fötterna värker. Ryggen värker. Huvudet bultar. Kai står därinne bakom disken och diggar gammelrock på alldeles för hög volym, han är van vid att jobba natt, han skämtar bekvämt med folk som kommer in och ska ha fyllekäk.
Jag hatar att jobba natt men dagarna går fint. Ibland kommer det in japaner som köper fem kilo ost och börjar skrika på mig, eller en pundare som försöker betala med sina bilnycklar och sen ställer sig och kramar kaffemaskinen i tio minuter, men de allra flesta är trevliga. Jag brukar stå fastlimmad bakom kassan med ett avslappnat leende och växla språk och pengar. Det är lärorikt. Och stressigt.
Kai är en norrbagge med omöjlig dialekt och ett okynnigt skratt som liksom bubblar ur honom. Han rör sig lite ryckigt och snabbt och gör konster med korvtängerna. Förutom honom har vi också Esther, en 94'a med blont hår i hästsvans och ett helt enkelt... varmt sätt. Hon lär mig norska och får mig att slappna av. Hennes pojkvän är Ove, som också jobbar i samma butik, och har lite smala, oberäkneliga ögon, busiga, liksom, och rör sig lite som en katt. Mellan kunder eller uppe på kontoret skymtar vi ibland butikschefen, Geir, med sitt lite tunna, hårt vaxade svarta hår och asjobbiga norska. Själv glider jag runt och lär mig nya maskiner och vokabulärer varje dag. Kommer hem sent på kvällarna när de andra gått och lagt sig. Sover dåligt, släpar mig ur sängen med sömngrusiga ögon och kryper upp i soffan bredvid Eddy, äter mina flingor, värmer långsamt upp själen. Det brukar bli så med människorna här. Det svenska kompisgänget har blivit synonymt med skratt, vår lägenhet är betingad med trygghet. Jag är liksom trött hela tiden, men vi får det att funka, härborta. Får väl säga att vi har det rätt bra. Kul har vi i alla fall. Ja jävlar. Häromnatten väckte jag mig själv av att jag skrattade högt i sömnen.
Jobb(igt) (Yes, Pun Intended)
Ibland undrar jag ju vad jag har gett mig in på.
Har lyckats kirra ett, vad ska man säga, stand-in-jobb på 7-eleven, typ en, vad ska man säga, jourhavande ställning. Typ. Så de säger till mig när de behöver nån. Typ.
Skiften är långa och tuffa, åtta timmars ryggslitande stående och flängande och huvudräkning och norska som jag bara inte fattar. Mycket är nytt. Många är nya. Den jag egentligen känner bäst här just nu är en kompis kompis kompis. Resten är kompis kompis kompis kompisar.
Ibland undrar jag ju vad jag har gett mig in på, typ när jag snear på en hemmafest och hamnar på ännu ett badrumsgolv med såna där skakningar du vet som liksom sitter inuti en, i ens lever, typ. Då undrar jag vad jag har gett mig in på. Eller när solen precis håller på att gå ner över Bryggen runt tiotiden och jag har jobbat nonstop i sju timmar och inte kan tänka klart. Då undrar jag vad jag har gett mig in på. Jag som behövde trygghet. Stabilitet. Här sitter jag nu helt tappad i en norsk mellanstor stad och undrar vad jag har gett mig in på.
Sen finns det ju sånt som påminner mig om varför jag gjorde det här i första taget. Typ en spontankoncert på vår 4x4m uteplats. Nya vänner. Egna slantar i fickan. Stå och dansa för att hålla mig vaken bakom disken när butiken är folktom. Ömma fötter som inte har burit min egen vikt på så länge nu. Stoltheten över varje överkliven tröskel.
Visst. Jag behöver trygghet och stabilitet. Men åt helvete med det. Jo. Faktiskt. Precis. Åt helvete med det. Jag har varit trygg och stabil hela mitt liv, och, handen på hjärtat, vart har det tagit mig? Det är en sån där tonårsgrej. Jag är fullt medveten om det. Jag vet att jag revolterar mot hela min livsstil, alla mina premisser, men åt helvete med dem, jag orkar inte längre. Något nytt. Något mer. Ja. Ja för fan. Skitsamma om det är askorkat eller svindumt; det är inte det som är poängen, det är att jag provar. Gör något som jag valt själv. Det är okej att välja fel, att göra bort mig, fucka upp och skita ner.
Tror jag.
Om Hem Och Turistjävlar
Det här med hem.
Jag går snabbt genom Bergens kullerstensbelagda gator en kylig, grådaskig morgon, huvudet sänkt, lurar i öronen, ger föraktfulla blickar till alla turister med malplacerade solhattar och autoinställda systemkameror jag ser. Fan, tänker jag när jag skyndar genom skaran av fiskförsäljarna vid Havnen. Fan, vad turister är jobbiga. Jag navigerar mig igenom en samling japaner med sin guide och tänker knappt på att jag själv i allra högsta grad är en turist. Eller ja. Turist Som Söker Jobb. Men ändå.
Jag går i rask takt längsmed Strandkaien, passar min mentala karta över stan som jag nu kallar hem. Eller gör jag det? Kallar jag det hem, är det mitt hem? Vad är det för jävla ord ändå, hem? Hem hem hem. Jag står och stampar vid ett övergångsställe. Hem hem hem. Ljuset slår om. Hem hem hem. Jag går över och skyndar fram på C. Sundts Gate, hem hem hem.
Sen tänker jag såhär.
Hem är överallt. Bara mer eller mindre. Tror jag. Jo. Jag har sagt det förut, jag är en nomad, jag säger det igen: jag behöver resa. Göteborg är mitt hem. Brighton är mitt hem. Bergen är mitt hem. Stockholm är mitt hem, Budapest, Berlin, Hvar, Florens, Istanbul, London; alla städer jag varit i tillräckligt länge för att få en känsla för.
Du vet vartåt det här lutar. Förlåt. Men jag måste säga det ändå: världen är mitt hem. Förlåt. Det är klyschigt, pretentiöst och arrogant, jag vet. Alla ställen jag inte varit på än är bara hem som väntar på att upptäckas, erövras. Förlåt. Men det är så. Hem är överallt, bara mer eller mindre. Eller hur?
Jag blänger på ett medelålders par som står böjda över en karta med sina magväskor hängande lite på sniskan. Och jag tänker - vi är precis likadana. Förutom att jag hatar magväskor. Vi reser för att vi letar efter nånting. Eller flyr från nånting, jag vet inte, men vi reser för att vi behöver nånting mer. Vår anpassningsförmåga/-vilja varierar, våra drömmar varierar, vår medvetenhet om varför vi reser varierar, men reser gör vi likafullt. Jag är inte ett dugg bättre än turisterna och de är inte ett dugg bättre än mig. Vi bara är. Gör. Mänsklighetar oss. För även om det finns de som inte fattar det, så är det människorna likväl som platsen som skapar ett hem. Jag är övertygad om det. Där det finns människor, finns det ett hem. Bara vi låter det hända.
Så jag möter turistmannens blick och nickar åt honom. Välkommen hem.
Dag x
Ja. Nä. Vad säger man. Hur fortsätter man.
Mina vänner här säger att vart man än går i Bergen är det uppförsbacke. Tja. Det ligger nåt i det. Mina ben är sladdriga och ledsna efter att ha tillbringat tre timmar i konstant rörelse (i backar) med att förgäves leta efter bemanningsföretagens kontor, lämna CV:n, lära mig stan, läsa trasig karta, gå och gå och gå, upp och ner och framåt och runt. Men det är ju så fint, allting. Hela stan. Jag håller på att bli förälskad i den. Vår gata, i utkanten av centrum (ett par gator ovanför Bryggen, upp på en tvärgata efter Knarkardörren och några gator höger), är kantad av japanska körsbärsträd som fortfarande blommar och strösslar marken med ljusrosa, späda blad. Vi bor tre trappsteg ner i en liten nedgång med en grön, underbart sliten dörr. Utrymmet är begränsat, vi bor lite på varandra, vissa formar får inte plats i den smala diskhon, internet är bipolärt, men jag älskar det för det är vårt.
Vad jag har gjort, då. Hittills. Uhm. Vi spenderade helgen med ett svenskt kompisgäng som mina vänner känner, på ett café, i någons lägenhet, på nån klubb. Förjävla trevliga typer. Hembryggt vin, charader och öl. Typ så. Söndagen är ett svart hål som slukade en kladdkaka och många koppar te. Måndagen är som måndagar är mest; det vill säga lite förvirrad, seg, och fylld med ett språk man inte riktigt fattar. Jag vet inte. Vad säger man. På ett sätt kan jag det här så väl - söka jobb, vackla utan fast mark under fötterna, främmande land med främmande system; på ett sätt är jag van vid det här. Men å andra sidan så är det ren och skär osäkerhet, rädsla i sin mest grundläggande form. Pressen. Gör nåt. Bli nåt. Men om jag inte kan? Om jag inte orkar? Om jag misslyckas? Där. Precis där. Rädslan. Men på ett sätt är jag van vid den, också.
Jag vet inte. Jag har inget att komma med i nuläget. Det är det här det är. Hålla huvudet nere och söka så många jobb det går. Resten blir gitarr.
Och lite annat.
Dag 1
Bergen är inte Göteborg.
Vattnet är lite klarare, bergen lite högre, dalarna lite djupare, språket är skitkonstigt. Men samtidigt är allting kusligt bekant. Jag menar. Man fattar ju ändå the gist av vad de säger. Klimatet är likt. Människorna ser likadana ut. Det är som att vara hemma fast ändå inte. Som en dröm man blivit övertygad om är verklig. Sen sover jag elva timmar i en bedrägligt mjuk våningssäng och vaknar lugnare än på länge. Jag menar. Va?
Efter tågfärden på ett halvt dygn släpar/kastar/bär/knuffar jag med hjälp av en snäll kvinna av mina sjutusen väskor på perrongen i Norge. Jag ser mig omkring med en rygg som värker efter att ha suttit ner så länge, och ser plötsligt folkmassan dela sig och Eddy och Anna komma gående mot mig med öppna leenden och armar. Precis så. Som en film med lyckligt slut fast det såklart egentligen är en början. Jag släpper mina väskor på marken och kastar mig om halsen på Eddy som skrattar och lyfter upp mig. Vi släpper motvilligt varandra och jag hälsar på Anna, men det hade inte behövts för vi känner ju redan varandra, eller hur, vi har aldrig inte känt varandra, visst? Och de är såna jävla gentlemän/-kvinnor och insisterar på att bära mina väskor hela vägen hem, och hem är en relativt blygsam men skitmysig lägenhet där Erik, Sarah och kompisen Jimmy väntar med middag och öl.
Det är alltså så mina första timmar i Bergen spenderas. I en varm lägenhet med underfundig humor och vänner som alla slår knut på sig själva för att få mig att trivas. Vilket jag gör. Trivs. Som fan. Hela staden är som det bästa av Haga. Fast norsk...are. Kullerstensgator, trånga gränder kantade av berg vars toppar döljs av lågt flytande moln, trähus och rödteglade tak. Erik guidar mig runt i stan och jag går omkring med stora ögon och flackande blick som ett barn. Tar in allt. Samtidigt. Trivs. Som fan.
Om Resande
Jag har inte packat upp min necessär ordentligt på ungefär ett år nu. När var det det började? Budapest med klassen, kanske? Påsk med familjen på landet?
Min blommiga necessär är full av tablettkartor - magsyrehämmande, ångestdämpande, allergimedicin, smärtstillande, laxerande, nåt migränpiller som för längesen passerat bäst-före-datumet - tomma eller nästan tomma flaskor - munskölj i reseförpackning, ansiktstvätt, en gammal fuktkräm, en liten schampooflaska - små askar -med deformerade tamponger, öronproppar - och en massa övrigt - en nagelklippare, en termometer, små plastbitar från en pennvässare, ett ensamt örhänge, en gammal deodorant, en tom parfymflaska i reseformat. Min necessär är som en medicinsk karta över mina rädslor och det senaste året. Jag vet inte varför jag styvnackat vägrar att packa upp den helt. Kanske är det föreställningen, illusionen, av att så länge necessären är packad, så är jag på väg nånstans. Jag är inte fast här. Jag ska snart vidare. Snart. Jag lovar. Jag vet inte.
Kanske var jag en nomad i ett tidigare liv, om såna finns. Jag är skapt för att resa. Jag behöver det. Jag vet det. Men jag vet inte varför. Jag vill ju tro, och jag intalar mig själv, att det är för att jag är så plågsamt nyfiken; jag vill resa och se nya platser, nya människor, nya saker, för att jag vill lära mig, för att jag har ett omättligt behov av att utvecklas, att bli något mer än det jag är. Det är det nobla i det. Det liksom lite ädla. Det är det jag vill tro. Men baksidan, den som håller mig vaken de där nätterna när jag inte kan sova, är misstanken att jag bara inte vågar stanna. Att jag behöver resa för att fly. Att jag vill resa, inte för att lära mig något nytt, utan för att glömma något gammalt.
Kan det verkligen vara så? Att jag reser för att ingenting räcker till?
Kanske är det en kombination, kanske spelar det ingen roll. Det jag vet är att jag är en konflikt. Hela jag är en krigszon. En del av mig vill bygga bo, kanske bli bibliotekarie (att vara omgiven dagarna i ända av böcker, ströva runt i de mjuka, dämpade korridorena, tänk dig! Fyfan vad mysigt!), skaffa en fin lägenhet och inreda den ordentligt, ha middagsbjudningar, en hund, en man, trygghet; packa upp den där jävla necessären en gång för alla. En del av mig vill verkligen det. Men den andra delen. Den högljudda, oberäkneliga delen med nån bokstavskombination. Delen av mig som inte bara vill utan kräver att jag fortsätter resa, fortsätter fortsätter, som vill att jag ska plugga foto när jag vet att det kommer bli skitsvårt, som vill att jag ska bli krigsfotograf och göra skitfarliga och asdumma grejer, som stannar till en bråkdel av en sekund på gatan när en bil kommer farande i 70km/h bara för att känna ruset, delen av mig som är helt jävla vansinnig, delen av mig som lever varje sekund som vore den ett år. Jag är en svärande akademiker, en våghalsig trygghetsnarkoman, en asförbannad fegis, en supernaiv uppviglare, en nomad med hemlängtan och en morsgris som är galen av reseklådan.
Vad gör vi med de här konflikterna i oss? Hur förenar vi det oförenliga? Hur stannar och går man på samma gång?
Du Kan Va En Vetesäck
Jag kommer berätta om nåt ganska personligt nu. Rätt privat, antar jag. Så att du vet. Om det gör dig obekväm. Men det mynnar ut i en poäng, till slut. Tror jag.
Så jag var på en fest igår. Klibbig värme klibbigt golv klibbiga kläder. Alkohol och cigaretter. Vänner utklädda till allt mellan Maria Montazami till en pingvin till Stalin. Det var kul. Askul. Jag var på mitt mest glittrande humör, bara lyste av social kompetens, självförtroende, glädje, energi, sprang runt i lösa haremsbyxor, sandaler och peruk och var sådär jävla astrevlig jag kan vara ibland. I säkert sex timmar höll jag på sådär. Minglade, skämtade, kastade med mitt fejkhår. Tills någon gång runt småtimmarna. Jag vet inte hur det började. Men jag stod vid en grill tillsammans med ett gäng polare, och plötsligt insikten: jag fixar inte det här. Ångesten körde på mig som en fucking ångvält på motorvägen, ett metallmonster i 120. Så jag ursäktade mig kontrollerat, sådär som jag alltid gör. Gick försiktigt förbi folk som satt utspridda här och var, log, nickade, utbytte nån kommentar, visst, jag kommer strax. Tog mig till trädgården. Och äntligen, under en hängbjörk som höll ner sina grenar och dolde mig som en slöja, fick benen vika sig. Jag är lite osäker på hur länge jag satt där, men det var en sån där ångestattack som bara överrumplar dig och rider dig obarmhärtigt och skoningslöst. Jag hyperventilerade tills världen började kränga våldsamt och grät tills jag knappt kunde se. På den här asroliga festen. Bland människor jag älskar. Jag fattar inte, jag fattade inte. Vilket bara gjorde det värre.
Jag vet inte hur min bästa vän hittade mig men det gjorde hon. Plötsligt satt hon bara bredvid mig med armen om mina axlar och pratade med mjuk röst. Jag vet inte vad hon sa, och det spelar ingen roll. Hon var där. Hon satt med mig tills jag kommit över det värsta. Hon frågade inte så mycket, dömde inte. Jag vet att hon inte förstår, men på något sätt gör hon det ändå. Och där, i min bästa väns famn, fattade jag för första gången - och det är alltså här poängen kommer in - varför vi behöver andra människor. Varför människor är mer än vetesäckar.
Alltså. Vänta. Kanske måste förklara.
Jag har alltid betraktat människor lite så, som vetesäckar. De är varma, de kan lyssna, men de kan inte direkt... göra nånting. De kan inte få mig att egentligen må så mycket bättre. Men de är liksom... mysiga att ha.
Inte igår. Igår lutade jag mig rent fysiskt mot min bästa vän och lät henne hålla om mig, lät snyftningarna skaka om mig bäst de ville, men i hennes tystnad fanns nånting mer än en vetesäcks intelligensbefriade brist på respons. Det hjälpte. Det hjälpte verkligen. Hon hjälpte.
Och det är sådana människor vi bygger våra liv på. De är skelettet som står kvar när allting annat rasar, fastgjutna i vårt själva väsen. Och för såna som mig, emotionellt skelettbefriade amöbor, är det något av en uppenbarelse att upptäcka att jag har en ryggrad. Jag tror inte att vi kan identifiera dessa människor sådär intellektuellt, akademiskt, teoretiskt, utan vi måste känna oss fram. Vara uppmärksamma.
Så, om du tillåter mig, kära läsare, så skulle jag vilja be dig om detta: Känn dig fram. Var uppmärksam. Vilka människor är mer än värmesäckar? Vilka människor kan du inte leva utan?
Och sedan: Älska dem. Och låt dem veta det.
Om Rädslor Och Fight Club
Du står där på avsatsen och vinglar. Avgrunden under dina fötter försöker suga ner dig, du känner hur det drar och lockar, men det tar emot, fan vad det tar emot, du är skitskraj och vill egentligen bara vända om, gå tillbaka.
Men det är då det händer. Någonting knuffar dig lätt, lätt i ryggen, en fjäderlätt beröring av en kraft du inte känner igen, som puttar dig över kanten; ett steg du aldrig vågat ta själv. Men plötsligt är du där. Dånande fartvind i skallen, svindel i din före detta mage och ett vrål av rädsla och frihet som byggs upp inom dig.
Du vet inte om kraften som knuffade dig vill dig väl eller vill dig illa, men här är du nu. I fallet. Det var oundvikligt. Vi måste falla ibland, vi kan inte hjälpa det. Men det händer att vi behöver en knuff för att göra det.
Jag börjar lära känna mina rädslor nu. Jag har sett dem speglas i filmer, böcker och dikter som alla betyder så mycket mer nu, och vi börjar lära känna varandra. Vi är som grannar med samma rutiner, vi vaknar, hälsar halvhjärtat, äter vår frukost i obekväm tystnad, trängs på grådaskiga spårvagnshållplatser och försöker liksom bara göra vår grej ifred. Men jag vet att de inte är farliga nu. Visst har de flyttat in i samma kvarter och är klistrade vid min sida, men de syns i dagsljuset nu. De gömmer sig inte i skuggorna och viskar sina budskap i mörkret; de säger det de har på hjärtat över morgonkaffet, i samtalston, lite uttråkat. Och jag, jag nickar lite slött och hummar, vänder tidningsblad, äter flingor; jag har hört alltihop förut. De kan inte göra mig något, de är bara hjärnspöken. Lite som Tyler Durden i Fight Club. De får bara så mycket makt jag ger dem.
Jag ska åka till Norge. Ibland vill jag inte, jag vill vända om, gå tillbaka. Men jag har blivit knuffad. Jag har precis tappat balansen och börjar falla. Jag är mitt i ögonblicket när rädslan är som starkast; innan jag har fattat vad som händer. Jag vet inte hur det kommer gå, jag är livrädd, jag vet inte om jag är redo. Mina rädslor upprepar sig på repeat, outtröttligt, oupphörligt. Men jag känner igen dem nu. Försöker bara ignorera dem, sätter på musik, lyssnar inte på dem. Försöker i alla fall. Och tanken på att få ge mig iväg igen - se nåt nytt, göra nåt nytt, vara någon ny - får mig att känna mig mer levande än på länge.
Jag Har Aldrig Varit Mänskligare
Jag har aldrig varit mänskligare.
En möjlighet bestämde sig för att dimpa ner i mitt knä. Ett kompisgäng i Norge får inom en snar framtid en plats över i lägenheten och där finns många jobb. Och jag? Jag som inte gör nåt handgripligt, nåt påvisbart, som spökar runt härhemma och pillar naveln? Det är som förutbestämt. Det är logiskt. Jag borde åka. Men jag har aldrig varit mänskligare.
Rädsla och Tvivel sätter in. Du vet ju vad som hände i England. Tänk om du inte lyckas få nåt jobb? Tänk om du måste åka hem en gång till, misslyckad, trasigare? Är du verkligen redo? Borde du inte hänge dig åt att reda ut trasslet i din skalle?
Jo. Absolut.
Men jag har aldrig varit mänskligare.
Är du inte trött på samma frukostflingor framför samma teveskärm? Är du inte trött på klådan varje gång du ser ett tåg, en bil, en karta? Är du inte utled på den bittra smaken när du biter ihop om dina drömmar?
Jo. Absolut.
Men jag har aldrig varit mänskligare.
Vill du göra det bara för att din omgivning tycker att du borde göra nånting, för att de inte fattar? VIll du ta den här möjligheten för att du vill ta den, eller för att du är rädd att missa den? Är inte trygghet och lugn och ro det du behöver mest just nu? Jobba kan du väl göra härhemma, om det är det du vill?
Jo. Absolut.
Men jag har aldrig varit mänskligare.
Måste du alltid göra det smartaste? Vart har din smarthet tagit dig? Kanske är det du verkligen behöver ett miljöombyte, en kickstart, en möjlighet att se om dina ben kan bära dig?
Jo. Absolut. Men jag har tamejfan aldrig varit mänskligare för jag är rädd och jag tvivlar och jag håller Rädsla och Tvivel i ena handen och Entusiasm och Äventyrslust i den andra och alla drar i mig så hårt de bara kan och ibland känns det som om jag ska gå itu. Ibland gör jag det och då släpper jag taget.
Under andra omständigheter hade jag inte tvekat. Jag hade åkt. Men det här är undantagstillstånd och trots att min omgivning kanske inte fattar så är det här det viktigaste jag nånsin gjort. Jag lägger desperat örat mot hjärtat och själen och bönfaller dem att säga åt mig vad jag ska göra, för jag vet bara inte. Jag vet inte. Men jag får inget svar. Jag tror de fortfarande överlägger.
Jag tror att det här är att vara människa. Att inte alltid veta. Att chansa, att välja. Utan att vara säker på det rätta svaret; att acceptera att det kanske inte finns något, att göra det bästa av det man i slutänden väljer. Att lyckas, misslyckas, älska, hata, gråta av sorg och lycka; att känna. Att släppa sargen och ge upp kontrollen lite grann. Att leva. Och jag har aldrig varit mänskligare än nu.
Varning För Groupie-Mail
Käre Paul Hansen.
När jag var yngre trodde jag att jag skulle bli författare. Jag är och har alltid fått höra att jag är bra med ord, att jag uttrycker mig målande och väl. Fick alltid bra betyg och var svensklärarens ögonsten, du fattar grejen. Jag har väldigt länge varit stolt över min förmåga att sätta ord på det mesta. Men. Tja. Du vet vart det här är på väg.
Sen hittade jag Människa människa. Och alla ord och klyschor svek mig utan förvarning, utan förklaring. Det har hänt ett par gånger förut, jag vet vad det är, men det tar luften ur mig lika brutalt varje gång. Jag blir bokstavligen talat mållös på det här sättet när jag ställs inför ren jävla genialitet. Steve McCurry, Cartier-Bresson, Robert Capa, James Nachtwey, Paul Hansen.
Sättet ni kommer så nära människor på. Sättet ni ser dem på. Sättet ni ser världen på. Jag försöker förklara för vänner och familj som inte riktigt fattar men det slutar alltid med att jag står och vevar med armarna och spottar och fräser, plågsamt oförmögen att förmedla storheten i era foton i ord. Men det är väl så det ska vara, antar jag. Antingen fattar man det, eller så gör man det inte. Ibland visar jag med bultande hjärta någon av era bilder för en vän som tyst betraktar den en stund. “Fin”, säger de lätt och nickar mot mig. Jag förstår inte den reaktionen. Det gör jag verkligen inte. När jag ser era bilder ser jag så mycket mer. Jag ser inte bara den overkliga timingen eller hisnande kompisitionen, utan även en mening med fotot. Må så vara att det kan vara en mening som jag skapar åt mig själv som fotografen inte hade som avsikt, men spelar det alltid så stor roll?
När jag var yngre trodde jag att jag skulle bli författare. Det hade jag nog kunnat bli bra på. Men alla ni genier som tar luften ur mig såhär gjorde nånting med tjejen som var så bra med ord; ni tog dem ifrån henne. Men visade henne i gengäld ett helt nytt universum av möjligheter och hysteriskt bra foton, som mer än väl fyller hålen i det skrivna ordet.
Det är så mycket jag egentligen skulle vilja fråga (vad betyder fotografi för dig? Hur fick du jobbet på DN? Var utbildade du dig? Vilka är de största utmaningarna som fotojournalist? Hur gör man när man fotar i ett starkt religiöst område, t.ex Afghanistan? Hur ska jag göra för att bli lika överjävligt fantastisk som du? Listan kan göras lång), men jag vet att sånt här varken kan eller bör diskuteras över mail. Så egentligen, mer än något annat, ville jag säga tack. För att jag har fått chansen att se dina bilder, för att du ger människor en röst, för att du får mig att gråta, för att du får mig att se världen lite annorlunda, lite djupare, med lite fler toner i gråskalan. För att du gör det du gör och för att du gör det så jävla bra. Sedan, såklart, om du skulle komma till Göteborg någon gång, Paul, eller om jag befinner mig i Stockholm, så bjuder jag mer än gärna på en lunch och lite trevlig konversation. Verkligen, det vore kul. Men mest av allt och återigen - tack. And keep up the good work.
Med värme,
Lisa
--------------------------------------------------
Hej Lisa!!
Jag ska banne mig printa ut ditt mejl och rama in det! :-)
Jag förstår att din svensklärare hade dig som ögonsten. Din kärlek till språket är i högsta grad besvarad. Det känns nästan lite jobbigt att ens försöka nå upp till din kommunikativa nivå så jag tänker inte ens försöka utan nöjer mig med ett par, tre ord...
Tusen, tusen tack!
och
Varma, varma hälsningar från Amsterdam!
Paul
Del 3: Du
Det börjar redan på flygningen från mellanlandningen i Paris till Florens. En leende flygvärdinna räcker dig en liten miniatyrförpackning Grissotti; små rostade brödklumpar med smak av rosmarin (de är asgoda, du äter upp hela påsen), tillsammans med en pytteburk cola. Du sitter med din bok i knät och The Hives i lurarna och med förfriskningarna på det lilla bordet framför dig, och inser: jaha. Så det är såhär man njuter.
När du är på trattorian med den gudomliga pastan och inleder samarbetet med din själ och ditt hjärta, är du halvvägs igenom andra genomläsningen av Paulo Coelhos Alkemisten och någonting håller på att hända med dig. I början är det subtilt. Det märks i småsaker, som i det försynta valet med en cola istället för ett glas vin. Eller det försiktiga önskemålet om en mellanmålsglass. Eller det blyga erkännandet att du inte är så superpepp på Uffizzierna. Och för varje gång du lyssnar på vad din själ och ditt hjärta viskar, desto högre talar de. Långsamt, prövande, börjar de prata om lite större saker. Du vill inte vara här. Du vill verkligen ha en framtid som involverar foto (det spelar inte ens någon roll att kvinnan du pratar med på planet hem rynkar pannan och säger ja, asså... det kan ju bli lite svårt, kanske, du tänker satsa ändå). Du vill inte träffa den där polaren. Du blir förbannad på din mamma. Du är inte redo att börja jobba än. Du är ledsen.
Det är inte alltid enkla sanningar du får höra. Och ibland är du inte ens säker på vad din själ och ditt hjärta säger, för de talar så lågt. Men för varje gång de gör sig hörda, är du noga med att tacka dem och berätta att du älskar dem. För varje gång du följer deras råd känner du hur du växer, utvidgas, existerar lite mer. Du vågar be om lite mer, vågar älska och hata lite mer, vågar säga nej och tacka ja lite mer; du är trött på dina jävla lagomhaglande feghetsfjollerier. Långsamt, prövande skrapar du bort smutsen som fördunklat och tyngt ner dig så länge.
Du vet att det här inte är slutet. Du har inte Kommit Till Insikt om hur livet bör levas. Självklart inte. Du har bara kommit en liten bit på väg, skrapat hål på ytan. Du vet att det här inte är slutet. Om något är det en början. Och för dig räcker det.
Del 2: Pastan
Av alla overkligt bra restauranger och trattorior och enotecas du besöker i Florens är det ett ställe som nästan får dig att tro på Gud.
När du kliver in en kväll från gatan som är full av förväntansfulla, väntande gäster, möts du av ett högljutt sorl, skinkor som hänger i taket och en man bakom en trädisk som står och skär tunna skivor från ett grishuvud. Du garvar och tar kort på honom. Han garvar tillbaka. Kyparen pratar riktigt bra engelska och ni får in ett gäng olika antipasti; lite lövtunn, halvgenomskinlig parmaskinka, salami, små krämiga mozzarellaknyten med blodröda tomater, några söta melonskivor, kyckligleverpasta på crostini, samt en massiv flaska egentillverkat vin. Det är fantastiskt. Såklart. Men vänta.
Kyparen kommer tillbaka, flirtar lite vänskapligt med dig (varför är du så jävla blond, tänker du), och en stund senare lassar han fram tre tallrikar med olika pastarätter på; gnocchis med lammfärs, penne med ragú av chinghiale och ravioli med spenat- och ricottafyllning i tomatsås.
Du börjar med pennen och första tuggan fastnar i munnen. Det är som en blandning mellan en gastronomisk orgasm och att få huvudet bortblåst av kulinariskt vansinne. Du stirrar på tallriken. Misstänksamt, prövande, tar du en tugga till. Lika overkligt gott. Du börjar skratta okontrollerat. Men vänta.
Du tror att det inte kan bli bättre men så smakar du raviolin och är på väg att börja gråta. Det är som att ha upptäckt Platons idévärld. All annan mat du ätit tidigare i ditt liv har bara varit bleka skuggor av den sanna kokkonsten. Du snurrar runt i ett delirium och har svårigheter att hantera hur gott det är, du vet inte vart du ska ta vägen. Kyparen flanerar förbi och frågar om allt smakar bra. Gråtfärdig och med munnen full bekänner du att pastan håller på att göra dig religiös. Han ler förnöjt; han är inte ens förvånad.
Men vänta.
En stund senare, när du inte kan få ner en bit till i din överfulla magsäck och har hunnit lugna dig lite, dyker en idé oombedd upp i din skalle. Du höjer på ögonbrynen åt den. Vad sägs om att gå in och fota i köket? föreslår din hjärna. Du blir osäker. Really? frågar du misstroget tillbaka. Din hjärna nickar åt dig. Du rynkar pannan och kopplar förbi hjärnan och knackar på hos hjärtat och själen. Vill jag det? undrar du. Hjärtat och själen överlägger en liten stund. Sen nickar de också. Ja, säger de. Jävlar vad du vill det.
Så du gör det. Du knallar in i köket, beväpnad med ditt Sigmaobjektiv och charmigaste leende, och hela kökspersonalen älskar dig; den blonda, skrattande svenska bruden som pepprar bilder mellan fraser och frågor på dålig italienska och brittisk engelska. Och din hjärna, ditt hjärta och din själ jublar. Lite senare går du in på toaletten, och i spegeln med ett leende som glöder av visshet ser du en ung fotograf. Och i det ögonblicket tycker du dig se hur allt i ditt liv har lett fram till just det här - den här resan, din triumf över rädslan att fota främlingar; saker du lär dig nu som du bara kan lära dig på det här sättet. Hur allting hänger ihop och varsamt leder dig vidare, in i en framtid som du inte kan se, men känna.
Du står där, ensam på en florentinsk toalett, och vibrerar av harmoni en liten stund. Sen går du och köper mer glass vid Ponte alla Carraia.
Del 1: Gelaton
Den Bästa Gelaton i Florens finns på en liten, ganska oansenlig gelateria precis invid Ponte alla Carraia. Du hittar dit efter ett insidertips från Beppe the Italian Guide/Mechanic, som dagen innan visade er den toskanska landsbygden från en röd liten Fiat 500 från 60-talet. Beppe the Guide/Mechanic är också en passionerad mat-, glass- och vinälskare. Du kom bra överens med Beppe the Guide/Mechanic.
Du tar dig till gelaterian tidigt en eftermiddag och precis som alla andra tider på dygnet är det fullt. I en tjugometersradie ser du människor i alla möjliga åldrar, sociala klasser och nationaliteter med strutar och bägare i händerna, sittandes på trottoarkanten eller lutade mot bron på andra sidan gatan. Efter en (kort) stunds övervägande bestämmer du dig för den näst största storleken på bägaren där du lyckas klämma in fyra olika smaker (go big or go home, tänker du och bunkrar upp med servetter). Beppe the Guide/Mechanic slog fast att du antagligen skulle dö när du smakade den mörka chokladen, och när du mitt på bron tar den första skeden och är nära att få en stroke är du benägen att hålla med. Du hämtar dig något, traskar iväg till en miniatyrpiazza nånstans i Centro Storico och hittar en liten vindstilla ficka med sol där du sätter dig och beundrar din glass. Folk som går förbi tittar på dig. Du har glass runt munnen och fnissar lyckligt och hjälplöst för dig själv med jämna mellanrum. Du klandrar dem inte. Istället nickar du mot dem, ler och säger dumt gelato och pekar på din bägare.
Du känner dig som en yngre och fattigare Elizabeth Gilbert i Eat, Pray, Love där du vandrar omkring i Italien i ett försök att rent fysiskt bygga upp dig själv igen. Du äter glass och pizza och pasta (mer om det senare) och choklad och cola och vin utan några som helst skuldkänslor. Du klandrar heller inte dig själv när du tvingas konstatera att du är passionerat ointresserad av renässanskonst, utan mycket hellre tillbringar dagarna med kameran i handen på Florens gator, i jakt på nästa hänförande mål mat. Och vilka gator, sen. Vilka människor. Vilken stad och vilket ställe och du är så jävla mycket Cartier-Bresson med din Nikon om halsen, du knäpper bilder i folks ansikten men ni bara ler mot varandra. Och du känner mer än nånsin hur du aldrig kommer kunna sluta fotografera. Och hur lycklig du blir av glass.
Nån Sorts Vardag
Mållös
Jag sitter i köket som tillhör moster och morbror i Stockholm. En radio står på någonstans och sprakar ur sig ett vagt mumlande, en kladdkaka står i ugnen, parkettgolvet är ljummet under mina ömmande fötter, väggarna är vitmålade, träet är välpolerat, de rostfria detaljerna blänker i eftermiddagssolen. Småkusiner gibbar och kollar på teve. Mormor... jag vet inte, sorterar tvätt, tror jag. Moster och morbror är bortresta. Jag sitter vid köksbordet och känner mig som ett nystämt instrument, jag är liksom på samma frekvens som omvärlden. Jag är inte helt säker, men det kan ha någonting att göra med förmiddagen.
Vänta.
Vinden som blåser in från Djurgården mot Slussen är bitande kall på det där sättet som bara marsvindar kan vara kyliga, och när jag och mormor ÄNTLIGEN stapplar in på Fotografiska Muséet är mina öron så kalla att jag får huvudvärk. Jag försöker att verka kolugn och stencool på väg in, men kan knappt hålla mig från att kubba de två trapporna upp till Henri Cartier-Bressonutställningen.
Now, för er som inte är riktigt lika nördiga som jag är, så var Cartier-Bresson kort sagt fotojournalismens fader, och en av de mest berömda fotograferna i historien. Han var också mina andra favoritfotograf, Steve McCurrys, mentor, vilket är ganska talande. Cartier-Bresson reste runt över hela världen och tog bilder som kombinerade fotojournalism med plågsamt konstnärliga kompositioner, vilket resulterar i tidlösa och obeskrivliga foton.
Hur som helst. Hur som helst så tillbringar jag en viss mängd tid, jag skulle aldrig kunna säga hur länge, med att driva runt i den dunkelt upplysta lokalen med handen för munnen och med jämna mellanrum häpet skakandes på huvudet. Ett par gånger går luften bokstavligt talat ur mig och jag sjunker ner på en soffliknande installation, oförmögen att göra annat än att stirra på fotografierna med dumt särade läppar. Jag dimper till slut, till slut, ner bredvid mormor i bistron och stammar och svamlar och viftar med händerna med uppspärrade ögon. Mormor ler mot mig. Klappar mig på benet. Jag hulkar ur mig brottstycken av språkkavalkader men slutar hela tiden med nej fan det går inte, det borde inte gå, det går inte.
Sen går vi ner i butiken och köper tre böcker. De ligger på bordet bredvid mig nu. Det är sådana där böcker som jag kommer ha med mig när jag flyttar, de kommer stå slitna, stolta och vältummade i mina bokhyllor när jag är gammal. Jag bläddrar lite i dem och känslan av att vibrera på samma frekvens som omvärlden infinner sig igen.
Jag vill förklara bättre, vill förmedla, uttrycka, visa, men språket räcker inte. Det går inte. Nej fan det går inte, det borde inte gå, det går inte.
Copernicus
Och jag börjar äntligen förstå varför 2+2=5.
Vänta.
Jag har alltid föreställt mig livet som en matteuppgift. Det kan vara svårt och jävligt och trist, men med en lösning, en logik, matematiska lagar som hjälper dig igenom problemet. Utan att gå in på för många detaljer, låt oss bara konstatera: nah. Det funkar visst inte så.
Om 2+2 var = 4 så skulle mina vänner ha gett upp för längesen. De skulle tittat på mig, på det medicinerade vrak jag blivit, rycka på axlarna och hitta på nåt mer givande att ägna sin tid åt. För de får ingenting tillbaka av mig. Det är inte logiskt att fortsätta älska mig såhär. Därför väntar jag bara på att de ska sluta.
Och där smyger sig en lagbrytare in. Nej, de får ingenting tillbaka, men mina vänner älskar mig ändå, ändå. 2+2=5. It makes no sense. De bryter mot mina matematiska lagar och vänder uppochned på min världsbild. Det är som om någon travat fram till mig och påstått att världen är kubisk. Spärra in dåren. Men inte förrän nu kan jag börja ana kraften bakom villkorslös kärlek. Jag greppar den fortfarande långt ifrån helt, jag liksom bara spanar lite på den, smygkikar, petar prövande på konceptet. Backar lite och kisar misstänksamt, nej, vafan, det kan inte stämma. Och... ändå. Livet är vad som händer när 2+2=5, och finns mellan x och y. Ingenting är logiskt. Därför är det värsta som hänt mig också det bästa och viktigaste. Ingenting är logiskt, och det är därför det är så befriande att bli galen. Som peeling för själen.
Antiursäkt
Först: jag har bestämt mig för att jag inte tänker be om ursäkt.
I vanliga fall är det precis vad jag skulle göra. Förlåt att jag aldrig skriver nåt, att jag aldrig svarar på era meddelanden, förlåt för att jag är en dålig vän och för att jag inte kan ta emot er kärlek.
Men det ni måste förstå är att det i mitt universum just nu råder undantagstillstånd. Det här är inte i vanliga fall.
Det ni måste förstå är att det här är - och tro mig, det tar emot att säga det - en depression. Alla symtom är avcheckade, från sömnbrist till näringsbrist till brist på livslust.
Och det ni måste förstå är att det trots allt bara är ett ord, och det kan inte förmedla känslan av att tillbringa dagarna (och nätterna) i Marianergraven - trycket över bröstet, huvudet, syrebristen, det ogenomträngliga mörkret, rädslans iskyla, att inte ens veta vad som är upp och ner. Saknaden, hopplösheten, meningslösheten. Den konstant närvarande och totalt förkrossande ensamheten.
Det ni måste förstå är att ni inte kan förstå om ni inte varit med om det här själva (och jag ber till alla gudar jag egentligen inte tror på att ni ska slippa det).
Det ni måste förstå är att jag är ledsen för att jag aldrig skriver nåt, att jag aldrig svarar på era meddelanden, att jag är en dålig vän och för att jag inte kan ta emot er kärlek, men i mitt undantagstillstånd handlar det rent primitivt om överlevnad. Alla problem ni har med mina handlingar eller brist på dem just nu, så ber jag att ni tar upp dem vid ett senare tillfälle med mitt framtida jag. Just nu tänker jag inte be om ursäkt, för om jag inte fokuserar på mig själv just nu, så kommer ni inte ha ett framtida jag att ta upp era problem med. Istället ber jag er att ni finner det i er att ha tålamod, att acceptera det ni inte kan förändra och att ge mig den tid jag behöver.
Jag älskar er.
Over and out.
Brev Från Mitt Framtida Jag
Till Mig Själv
Sängen I Brighton kl. 04.17.
Sängen I Brighton kl. 04.17.
Andas.
Jag vet att du känner dig som Bilbo. Som för lite smör på för mycket toast, tunn, du har inget mer att ge. Du önskar att du kunde hata, förbanna, snacka skit och svära, men du älskar honom. Jag vet. Det kommer du alltid göra, mer eller mindre. Det ekar i ditt huvud och det är bara lite för sant, men du måste älska dig själv mer. Det vet du också för ni är inte bra för dig. Det här är rätt. Du känner det ju. Jag vet att det gör ont, att du inte kan sova, att dina ögon klibbar igen av dunstade tårar och att din magkatarr gör uppror, men du vet varifrån den kommer och att du måste därifrån. Att du inser det är det starkaste och det svåraste du nånsin gjort. Det är okej att det gör ont. Du gör rätt. Jag lovar. Du gör rätt och jag älskar dig och du kommer träffa nån annan som också kan kyssa dig i nacken sådär. Nån som inte ger dig magkatarr för du slår knut på dig själv. Jag vet att det gör ont men du gör rätt.
Du kan göra precis hur mycket glass du vill, dricka hur många vitvinsglas som helst och skriva så många låtar du känner för. Du kommer att fixa det. Du känner det ju själv, eller hur? För du vet att du gör rätt. Det krävs bara tid, du måste bara bita ihop. Jag är så stolt över dig. Du tar ansvar för dig själv, ditt liv och din lycka. Du satsar, du gör nåt, du faller men du försöker. Du lever. Och det är så det måste vara.
Du kommer inte sova mycket inatt. Det gör inget. Du kommer vakna med grusiga ögon och fortfarande lite feber, du kommer gråta en hel del, din bästa vän kommer krama om dig och ge dig ett sista oroligt ögonkast innan hon går till jobbet och du köper flygbiljett hem till Sverige. Du kommer tvinga i dig mat och Ipren, sen kommer du ta dig till hans lägenhet och göra slut. Det kommer göra ont men du kommer fixa det. Dina vänner kommer vänta hemma med en vinflaska med ditt namn på samt mycket choklad och kramar. Du kommer gråta tills du får vätskebrist, men det är bra smärta. Hälsosam. För du gör rätt. Jag är stolt över dig och jag väntar här, en bit in i framtiden. Det är nice här. Jag trivs skitbra. Jag ser fram emot att ses.
Jag älskar dig, och kom ihåg att andas. Du gör rätt. Jag lovar.
Ses snart,
Lisa
Gör Nåt
Tillbaka i Brighton sitter jag med korslagda ben på dubbelsängen jag delar med Elin och mammas röst knastrar genom datorns högtalare. Jag hör inte så noga vad hon säger, bara att det är mjukt och tröstande, att hon försöker stilla det kaotiska kosmoset i mig med alla trasiga bitar med vassa kanter som flyger runt och tvingar fram en helt ny sorts djupare gråt. Jag vet inte riktigt varför jag gråter, om det är av självömkan, rädsla, ilska, jag vet inte, men där sitter jag, och inser för första gången själva vidden av min trasighet. Jag måste förändra nåt, hulkar jag till mamma. Ja, säger hon. Det är okej, säger hon, vi hjälper dig, jag är glad att du inser det här nu, jag älskar dig, säger hon. Och jag gråter. Jag har brottats med samma idiotier sen jag tänkte min första tanke, men det är inte förrän här, nu, som jag på riktigt inser hur ohållbart det är. Det är lite som en sån där synvilla, när man har sett gubben med skägget bakom linjerna som utgör damen i hatten, så kan man inte o-se det igen. Jag ser en framtid bakom linjerna som utgör min nutida trasighet, och den är inte bra. Framtiden. Den ser inte bra ut. Så jag gråter lite till, mamma älskar mig, sen går jag och säger upp mig från telefonfundraisingjobbet. Det var också ohållbart. Jag har nu officiellt förlorat fotfästet totalt, och jag vet att det är nu inlärningskurvan är som brantast.
Jag vet inte hur det här kommer gå. Ljuset i tunneln är bara ett knappt synligt nålsöga och jag är redan utmattad. Men det här är ett nytt lågvattenmärke och jag måste göra nånting nu. Så jag håller koll på mina tankar, slår dem på händerna när de är taskiga, tvingar dem med en kraftansträngning att byta riktning. Det är svårt. Jag skriver ner snälla saker om mig själv och gråter för det känns som jag ljuger. Det är svårt. Jävligt svårt. Men jag måste göra nånting nu och jag håller på. Sammanbitet. Trött. Med jämna mellanrum gråtandes. Men jag gör nånting nu.
